Lars Winnerbäck spelade här i Umeå ikväll och jag var där. Det var bra, sådär riktigt bra att man faktiskt kan säga fantastiskt bra och mena det (sen måste man bita sig i tungan för att inte fortsätta med superlativen).
Det här är en berättelse om förhållandet mellan Winnerbäck och mig, hur vi gick skilda vägar och hur vi hittade tillbaka till varandra. Förhållande, kanske ni tänker, vad är det han försöker säga? Jag syftar förstås på ett musikaliskt envägsförhållande mellan artisten och en ur hans publik. Inget annat.
Det var fler än jag som gillade konserten idag, det kom flerfaldiga stående ovationer från den lyriska publiken. Och det var ändå Winnerbäcks andra konsert i Umeå på två dagar. När den ursprungliga konserten sålde ut redan i juli var många besvikna och därför sattes det in en extrakonsert – som sålde ut den också. Winnerbäck är stor i Umeå (och även resten av Sverige, förstås), men så har det inte alltid varit.
Jag var med på den tiden då Winnerbäck spelade inför bord med levande ljus på Ersboda Folkets Hus. På den tiden kunde man säga ”Jag gillar verkligen Lars Winnerbäck, han har så himla bra texter.” och få ”Va? Lars vemdå?” som svar. Säger man att man gillar Winnerbäck i dag är det ungefär som att säga att man gillar Per Gessle, fast på ett lite mera sofistikerat plan, så att säga. Lika unikt som att gilla Per Gessle kan man säga. Förut var det speciellt att lyssna på Winnerbäck, ett tecken på ett medvetet val. Idag kunde jag inte vara mer mainstream att som högutbildad 70-talist gillar Winnerbäck. Men då, på den tiden, var han rätt okänd.
Jag vill inte på något sätt påstå att jag var det första av hans fans, men jag var där före det stora genombrottet, före han ”blev Lasse med hela svenska folket” som media beskrev det (urk, det vänder sig i magen när jag läser det citat). Jag var inte med från allra första början, jag var inte där när han som 16-åring spelade och gillades i hemstaden Linköping och jag visste inte vem han var när första skivan, Dans med svåra steg, kom 1996. Inte ens när skivan Rusningstrafik kom 1997 hade jag hört talas om honom. Men det var en låt från den skivan som fick upp mina ögon (öron) för Winnerbäck. Och det var före Tvivel låg på Trackslistan.