När ett Gmail-konto plötsligt blir permanent raderat

Jag har hört skräckhistorier om stängda och borttagna konton hos Gmail förut, men min egen erfarenhet har hittills varit god. Jag har två Google Apps-konton med egna domännamn, ett privat och ett för mitt företag, och det har fungerat utan strul under många år nu. Men idag var jag med om något som gör att jag får ta mig en funderare på om jag ska fortsätta med Gmail.

I november förra året skapade jag ett Gmail-konto tänkt att använda för vår styrelsen i vår simklubb. Tanken var att alla i styrelsen skulle få en kopia av det som skickades till kontot, som en slags mejlinglista. Nu finns det ingen sådan funktion i Gmail, men man kan ställa in ett begränsat antal filter som skickar vidare inkommande e-post till andra adresser, ett filter för varje mottagare. Det räckte gott för vårt behov.

Jag hade inte kommit igång med användningen av kontot på allvar, bara lagt upp ett fåtal filter, när jag idag på morgonen klockan 07:16 får ett mejl från Google om att kontot har tagits bort ”eftersom inga åtgärder vidtogs efter en överträdelse av användarvillkoren.

gmail-konto-borttaget

Jag kan inte påminna mig om att jag fått någon varning alls tidigare så jag blir väldigt förvånad. Kontot används som sagt inte aktivt ännu och det enda jag gjort är att sätta upp filter och det borde inte bryta mot några användarvillkor tänker jag. När jag söker bland tidigare mejl hittar jag inte heller någon tidigare varning som jag skulle ha kunnat missa.

Jag tänker att jag får återställa kontot och försöka ta reda på vad eventuell överträdelse är. Klockan 09:38 klickar jag på knappen ”Återställ kontot” och möts då av en sida som i röd text säger ”This account was deleted and is no longer recoverable.” What?

gmail-konto-raderat

Ska det gå till såhär? Det hade bara gått lite drygt två timmar från att jag fick varningen till att kontot var permanent och oåterkalleligen raderat. Det går inte heller att skapa ett nytt konto med samma användarnamn (vilket i och för sig är en bra princip av andra skäl) så det är borta för alltid. Klickar man på frågetecknet kommer man till Googles hjälpsida som förklarar:

Google Accounts can only be recovered within a short period of time after deletion. If you received an error message stating that ”This account was deleted and is no longer recoverable,” the account has been deleted for too long and cannot be restored by our support team.

”Too long” i detta fall är alltså bara två timmar. Jag försökte med ”I’m having other problems signing in” med kom bara tillbaka till samma meddelande om att det inte längre gick att återställa kontot.

Eftersom kontot bara använts för lite test än så länge var skadan inte så stor som den skulle ha kunnat vara om detta var ett viktigt Gmail-konto men jag är ändå lätt chockad över hur snabbt det gick. En enda varning och två timmar senare permanent raderat och omöjligt att återställa. Det får mig att fundera på hur jag ska förhålla mig till Gmail i fortsättningen.

Använda alltid eget domännamn för e-post

Hela den här händelsen bara förstärker något jag länge förespråkat: alla borde använda eget domännamn för e-post istället för att låsa in sig hos en leverantör, vare sig det är Google, Apple, Yahoo eller Microsoft. Med ett eget domännamn går det att byta leverantör utan att man någonsin behöver byta e-postadress. Mycket av vår närvaro på nätet är idag knuten till e-post och det är fortfarande ett viktigt verktyg för att kommunicera även om alternativa vägar som Twitter och Facebook kommit starkt.

I dagsläget använder jag alltså Gmail via Google Apps vilket innebär att jag har mina egna domännamn kopplade till dessa konton. Om den dagen kommer när Google får för sig att stänga ner och radera något av mina viktiga Gmail-konton kan jag peka om mitt domännamn till en annan leverantör och fortsätta använda samma adress. Jag kanske förlorar gamla mejl beroende på hur god backup jag har, men jag har kvar min adress i alla fall, till skillnad från den adress jag förlorade för alltid idag.

En hyllning till Georg Riedel

Visst, Astrid skrev böckerna och hon förtjänar allt beröm och all hyllning hon kan få. Men ibland känner jag att kompositören Georg Riedel får för lite uppmärksamhet.

Få saker kan ta en tillbaka till barndomen i ett ögonblick så som tonerna från en av alla melodier Georg Riedel komponerade för Astrid Lindgrens sagovärld. Säg den som är under 50 och inte får ”Instant Childhood™” när han eller hon hör början på Idas sommarvisa eller Du kära lilla Snickerbo. Jag tvivlar på att någon annan kompositör har rotat sig så djupt ner i folksjälen som Georg Riedel har.

http://www.youtube.com/watch?v=4Bkahcz3E1g

Om du kan höra detta utan att tänka på skolavslutning misstänker jag starkt att du ljuger eller inte vuxit upp i Sverige.

För min del är det framförallt tonerna från Pippis filmer och tv-serie som slår an strängar av barndom, nostalgi och en massa känslor. Det var glada och roliga sånger men också mörkare melodier med dova och sorgliga undertoner, ibland rent av lite skrämmande. Som den hårresande Kalle Teodor som Pippi sjunger i långfilmen Pippi Långstrump på de sju haven.

Nu när jag har två små barn går Pippi på heavy rotation här hemma. Det började med den nyare tecknade Pippi-filmen men den förpassades snabbt till dammsamlare när jag började visa den gamla tv-serien och filmerna från 69-70. Både sonen (1,5 år) och dottern (3,5 år) älskar Pippi och min dotter är tidvis övertygad om att hon är Pippi. Sämre förebilder kan en ung tjej ha vill jag lova. Båda barnen gillar att dansa runt och sjunga Sjörövar-Fabbe.

http://www.youtube.com/watch?v=_CPM6wsHkT8

Jag har inte fullt så dåligt samvete när TV:n är barnvakt för en stund om det är gamla Pippi som visas. Men risken är stor att även jag fastnar framför TV:n och än en gång ser till exempel På rymmen med Pippi Långstrump tillsammans med barnen. Det är förunderligt hur väl detta fungerar än i dag.

(Det går inte att nämna Pippi och musik utan att ta upp Jan Johansson som komponerade den klassiska melodin Här kommer Pippi Långstrump. Han gick tyvärr bort redan 1968 och därefter tog Georg Riedel över komponeringen av musik till Astrid Lindgrens filmer och tv-serier.)

Om du har små barn idag, unna dom att ta del av dessa skatter tillsammans med dig och om inte, pallra dig iväg till YouTube och gräv lite i det fantastiska arkiv av melodier som berör både gammal och ung. Och nästa gång du med en nostalgisk tår i ögonvrån tänker tillbaka på Astrid Lindgrens påverkan på din barndom, skänk då en tanke till Georg Riedel också.

Den glade hackaren

Det började igår vid 12-tiden då jag fick ett mejl:

Kära Familjelivs-medlem,

Igår kväll utsattes våra servrar för en attack av okända hackers. Händelsen är polisanmäld och läget är nu under kontroll. Det finns dock en viss risk att känslig information kan ha läckt ut till obehöriga. I det här fallet gäller det vissa delar av användardatabasen som innehåller signatur, e-post och krypterat lösenord.

Familjeliv är ett ställe man ofta landar på när man letar info i samband med att man ska få barn, eller när man har barn. Jag skaffade konto där när vår dotter fötts och har skrivit en handfull inlägg men det var ingen sajt jag besökte numera.

Min spontana reaktion på att Familjeliv blivit hackat var Jaha, ännu en sajt som blivit hackad och sen Bäst att kolla i 1Password att jag inte använt det lösenordet någon annanstans. Så jag kollade upp det och precis som jag trodde var det ett unikt lösenord som jag inte använt någon annan gång. Det är ju hela poängen med att använda  lösenordsverktyg som 1Password, PasswordWallet etc, och det har varit något jag gjort i rätt många år numera.

Så jag slängde iväg ett tweet om det:

Sen var det inte mer med det. Trodde jag.

På fredagar brukar jag ibland unna mig en god lunch på Evys trevliga lunchrestaurang på Ersboda, efter att ha ätit rester eller havregrynsgröt till lunch hela veckan. Så jag satt där i godan ro och åt när det ringde ett 08-nummer på mobilen. Jag tryckte bort det, antog att det var en säljare av något slag så jag ville kolla upp numret först. Jag slog upp det och det visade sig gå till Schibstedt. Tänkte att det var SvD som ville sälja på min en prenumeration.

Men så en stund senare när jag drack te efter maten ringde det igen och jag svarade den här gången. ”Hej, jag är reporter på Aftonbladet, jag såg att du hade skrivit på Twitter om att FamiljeLiv hade blivit hackat.”

Rätt paff över detta – med tanke på hur få som läser vad jag twittrar – berättade jag ovanstående historia om att jag fått ett mejl och att jag kollat upp mitt lösenord i 1Password.

Reportern ställde lite fler frågor och jag underströk hur viktigt det är att använda någon form av lösning som gör att man bara sätter unika lösenord för varje ny sajt man är med i. Jag tog upp 1Password och LastPass som två bra och populära tjänster för detta. Reportern bad mig skicka en bild också, så jag skickade två, en ny där jag såg neutral ut och en från i höstas där jag log brett.

Jag tänkte inte så mycket mer på detta, men när jag kom hem slogs jag av en hemsk tanke. Tänk om jag fallit för ett phisingmejl? Gud vad pinsamt om FamiljeLiv inte alls blivit hackat. Så jag kastade mig över aftonbladet.se och hittade artikeln:

Oj, de hade smällt upp min bild ordentligt, tänkte jag. Där står jag och flinar glatt åt ett mycket seriöst ämne. Men jag kunde i alla fall pusta ute lite när jag såg att reportern pratat med Familjeliv och att de mycket riktigt blivit hackade. Sen vågade jag faktiskt inte läsa längre, för är det något jag lärt mig så är det att det alltid blir fel på något sätt när man är med i tidningen.

Jag visade artikeln på Facebook för mina vänner, varav några påpekade att det kunde uppfattas som att jag var hackaren. Jag hade inte tänkte på det, men det stämde ju faktiskt. Oops. Till mina vänners stora glädje. Som min syster till exempel:

Jag som bara ville få ut budskapen om att använda system för unika lösenord och så blev detta resultatet. Men det var inte nog med själva artikeln, på Aftonbladets förstasida såg det ännu värre ut:

Så från och med nu kan ni kalla mig Den glade hackaren. Det bjuder jag på :)

Du håller den fel

En störande typ av inlägg på nätet är de som sågar en produkt/tjänst/etc när det i själva verket handlar om att man använder den fel.

Exempel 1: Facebook är dåligt för det är jobbigt att ha över 1000 vänner som man inte känner och vars liv jag inte är intresserade av.

Well, kanske du inte skulle ha lagt till tusentals personer som du inte känner? Utan 40-50 pers som faktiskt tycker det är kul att veta vad som händer i ditt liv?

Exempel 2: WYSIWYG-editorer är dåliga för att användarna kan sätta Comic Sans och färger och storlekar som förstör min webbdesign och för att det finns en myriad av knappar och funktioner.

Hur vore det att inte tillåta dessa förändringar och knappar då? De flesta WYSIWYG-editorer har utmärkta möjligheter att starkt begränsa vad användarna får göra, t.ex. bara sätta stycke (h1, h2, p, blockquote osv) och fet/kursiv stil och ingenting mer. Det räcker så. Rätt använt är en WYSIWYG-editor ett bra hjälpmedel för friktionsfri redigering för användare utan att det ställer till det för sajten och designen.

Google Web Fonts i Internet Explorer 7 och 8

Hur man löser problemet med vikter och stilar i Internet Explorer 7 och 8 när man använder Google Web Fonts.

Tänk att webben äntligen fått fungerande användning av typsnitt. Inte nog med det, utöver ett gäng utmärkta kommersiella tjänster för webbtypsnitt har Google släppt ett antal fria webbtypsnitt samt ett bra verktyg för att testa utseende och kombinationer tills man är nöjd. När man är är klart får en enkel rad att lägga in i HTML-koden på webbsidan och så är det bara att tuta och köra!

Det vill säga, ända tills man kollar hur det ser ut i Internet Explorer.

Detta är ett exempel på en kodrad från Google Web Fonts där jag valt ut två typsnitt och lite olika stilar och vikter:

<link href='http://fonts.googleapis.com/css?family=Puritan:400,700,400italic|Lato:400,700,900,400italic' rel='stylesheet' type='text/css'>

Man lägger in koden på sidan, skapar lite CSS-mallar och sen kan det se såhär fint ut (skärmbild från Firefox):

Google Web Fonts i Firefox

Inte så dumt va? Enligt Google ska Google Web Fonts fungera även med Internet Explorer, men det kan vara värt att kolla en gång. Här är en skärmbild från Internet Explorer 8:

Google Web Fonts IE8 nofix

Aj då. Inte fullt så bra. Låt mig belysa vad som är fel (jämför med den tidigare skärmbilden från Firefox):

Google Web Fonts IE8 nofix with notes

Vad som händer här är att Internet Explorer laddar in typsnitten, men bara i standardformen, dvs ”regular”-varianten av typsnittet. Sen görs falsk fet stil och falsk kursiv stil. Falsk kursiv stil är lätt att se på bokstäver som lilla a och g som ser helt annorlunda ut i äkta kursiv stil.

Problemet med Google Web Fonts i Internet Explorer beror delvis på att Internet Explorer (i version 8 och tidigare) inte laddar typsnitten rätt när det finns flera varianter och delvis på Googles upplägg. Ett lösning som kan hjälpa till en viss del är att ladda Googles CSS separat för varje typsnitt:

<link href='http://fonts.googleapis.com/css?family=Lato:400' rel='stylesheet' type='text/css'>
<link href='http://fonts.googleapis.com/css?family=Lato:400italic' rel='stylesheet' type='text/css'>

Detta är dock inte en tillräcklig lösning för det hjälper inte när vi vill ha flera vikter av samma stil (normal, fet, extra fet osv) eftersom Internet Explorer inte hanterar flera vikter av ett och samma typsnitt. Det blir dessutom onödigt många förfrågningar till Google.

Ett bättre sätt är att kopiera Googles @font-face-definitioner direkt in i vår egen CSS. Då kan man nämligen byta namn på typsnitten och komma runt problemet med olika vikter. Här är en skärmbild från Internet Explorer 8 där jag använt mig av denna teknik.

Google Web Fonts IE8 with fix

Och nu fungerar både kursiv och fet stil så som det är tänkt, hurra! Läs vidare för mer info om denna lösning ser ut.

För att kopiera Googles CSS laddar man helt enkelt URL:en i Internet Explorer, till exempel:

http://fonts.googleapis.com/css?family=Lato:900

Som svar från Google får man då:

@font-face {
font-family: 'Lato';
font-style: normal;
font-weight: 900;
src: url('http://themes.googleusercontent.com/static/fonts/lato/v4/BjDVcwQGWPX2RAidnkd0Bw.eot');
src: local('Lato Black'), local('Lato-Black'), url('http://themes.googleusercontent.com/static/fonts/lato/v4/BVtM30trf7q_jfqYeHfjtA.woff') format('woff');
}

Det är denna kod vi ska använda, men vi ska byta namn på typsnittet. I detta fall byter vi Lato mot LatoBlack:

font-family: 'LatoBlack';

Detta får man göra för varje variant man vill använda i sitt dokument. Kom ihåg att typsnitt tar tid att ladda in, så används så få typsnitt och så få varianter som möjligt på en sida, för att din sida inte ska bli tungladdad för besökarna.

Vi vill inte att varje webbläsare ska läsa in detta dock, utan bara Internet Explorer 8 och tidigare. Därför använder vi ”conditional comments” för att bara ge vår extrakod till rätt webbläsare:

<!--[if lt IE 9]>
Kod enbart för Internet Explorer tidigare än version 9
<![endif]-->

Förutom @font-face-definitionen behöver vi även ange extra CSS för att säga åt IE att använda vårt nya namn på typsnittet:

.test {
font-family: 'LatoBlack', serif;
}

Ett komplett exempel skulle därmed kunna se ut såhär med tre varianter av Lato:

<html>
<head>
<title>Test of Google Web Fonts</title>
<link href='http://fonts.googleapis.com/css?family=Lato:400,900,400italic' rel='stylesheet' type='text/css'>
<style>
.test1 {
font-family: 'Lato', serif;
font-weight: 400;
font-size: 36px;
}
.test2 {
font-family: 'Lato', serif;
font-weight: 400;
font-size: 36px;
font-style: italic;
}
.test3 {
font-family: 'Lato', serif;
font-weight: 900;
font-size: 36px;
}
</style>
<!--[if lt IE 9]>
<style>
@font-face {
font-family: 'LatoRegular';
font-style: normal;
font-weight: 400;
src: url('http://themes.googleusercontent.com/font?kit=nQhiC-wSiJx0pvEuJl8d8A');
src: local('Lato Regular'), local('Lato-Regular'), url('http://themes.googleusercontent.com/font?kit=9k-RPmcnxYEPm8CNFsH2gg') format('woff');
}
@font-face {
font-family: 'LatoItalic';
font-style: italic;
font-weight: 400;
src: url('http://themes.googleusercontent.com/font?kit=bjaQ6jyWa8A2XFrSKceJyA');
src: local('Lato Italic'), local('Lato-Italic'), url('http://themes.googleusercontent.com/font?kit=oUan5VrEkpzIazlUe5ieaA') format('woff');
}
@font-face {
font-family: 'LatoBlack';
font-style: normal;
font-weight: 900;
src: url('http://themes.googleusercontent.com/font?kit=BjDVcwQGWPX2RAidnkd0Bw');
src: local('Lato Black'), local('Lato-Black'), url('http://themes.googleusercontent.com/font?kit=BVtM30trf7q_jfqYeHfjtA') format('woff');
}
.test1 {
font-family: 'Lato', serif;
}
.test2 {
font-family: 'LatoItalic', serif;
}
.test3 {
font-family: 'LatoBlack', serif;
}
</style>
<![endif]-->
</head>
<body>
<div>Making the Web Beautiful!</div>
<div>Making the Web Beautiful!</div>
<div>Making the Web Beautiful!</div>
</body>
</html>

Svårare än så var det inte :) Här finns ovanstående kod som fristående sida.

Jag har testat lösningen i Internet Explorer 7 och 8 och så vitt jag kan se fungerar det bra. Ett tänkbart problem skulle kunna vara att Google ändrar sina @font-face-definitioner som vi nu hårdkodad in på vår sida, det kan vara något man behöver hålla under uppsikt. I moderna webbläsare som Safari, Chrome och Firefox är det inget problem att använda Google Web Fonts.

Den här diskussionen hos Google hjälpte mig på traven för att lösa detta problem som Google själva inte verkar vilja lösa.