Winnerbäck och jag

Slutligen är vi då tillbaka till hösten 2004. Winnerbäck tar en paus från Hovet och ger ut en avskalad akustisk skiva och sen en jätteturné i landet helt själv med några gitarrer (och Anna Ternheim som uppvärmare). En del kanske frågade sig hur bra det skulle kunna bli, men jag var inte orolig. Jag hade ju sett Winnerbäck ensam med en gitarr nästan 6 år tidigare. Då inför en liten publik på Ersboda Folkets hus. Nu inför två fullsatta, utsålda konserter på Idun, Umeå Folkets hus.

Vilken konsert det blev sen. Många blev nog förvånade över hur stor dynamik man kan skapa med en gitarr och sång endast. Från mjuka smekande låtar till tryck och sväng som heter duga.

När jag läste en recension av Winnerbäcks första spelning på den här turnén som avslutades med ”Får se om han vågar låta bli ’Hugger i sten’ och ’Kom änglar’ även när den här succéturnén fortsätter.” blev jag lite besviken. För mig bjuder vissa låtar på så mycket glädje i publiken att det är värt att spela dem även om de är spelade otaliga gånger genom åren. Så länge Winnerbäck kan göra det bra så tycker jag han ska bjuda publiken på den lyckan det medför.

Så med inställningen att jag troligtvis inte skulle få höra dessa låtar blev jag verkligen tagen på sängen när Winnerbäck halvvägs in i konserten helt plötsligt börjar med ”Den vackraste stunden i livet…” Publiken jublar och jag blir väldigt tagen och fäller faktiskt tårar av lycka och allmän känslosamhet (en god vän till mig förlorade förra veckan sin lillebror genom en tragisk händelse och jag tror det under ytan gjort att jag lättare än annars kan bli så tagen – men det är en annan historia). När Winnerbäck senare under spelningen börjar en annan låt med ”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt” är det svårt att tänka sig ett bättre ställe att vara på än just där, just då.

Utöver dessa klassiker bjöds vi på ett gäng låter från den nya skivan och godbitar från tidigare skivor. Winnerbäck bjöd på bra inlevelse i låtarna, speciellt under andra halvan av konserten, det var ingen trött och less artist som framförde sin 23:e spelning på turnén. Vid andra inklappningen reser sig hela publiken och likadant när sista låten är spelad och Winnerbäck gång på gång tackar för sig. Jag har ingen aning om det ser ut så på varje spelning eller om det såg ut så igår när han spelade, men det är ändå rätt mäktigt. På vägen ut här jag kommentarer från de andra i publiken som uppenbarligen delar min lyriska känsla efteråt. Det här var riktigt bra.

Jag är lycklig och Winnerbäck är bra och allt är väl. Nästan. För det enda som stör nu är just det här med att det är så typiskt att tycka om Winnerbäck. Jag är nästan jämngammal med honom (ett år yngre) och jag vill gärna känna mig som lite mera sofistikerad än att bara lyssna på Britney och Scooter. Alltså Winnerbäck. Men, vill jag ställa mig upp och säga, jag var ju där innan! När han var några år över 20 och jag med.

Jag antar att det är det jag egentligen vill säga med den här långa texten, hur min uppskattning av Winnerbäck inte är en begynnande 30-årskris, utan något som funnits där länge.

(Med reservation för att jag blandat ihop konserter, minnen och annat – detta är mestadels skrivet ur minnet och det har en tendens att förvränga saker med tiden.)