Winnerbäck och jag

2003 ändrades allting. Winnerbäck släppte skivan Söndermarken och detta var något helt annorlunda än Singel. Mera den gamla goda Winnbäck, fast med en flirt åt Leonard Cohen-hållet (och kanske lite Ulf Lundel, men det vill jag inte riktigt erkänna). Bra var det defintivt. Men innan jag hade hunnit lyssna in mig på skivan kom han hit till Umeå för en spelning fredagen den 11 april 2003. Det var bokstavligen talat mitt i en stor flytt, min flickvän och jag flyttade ihop i en nyköpt lägenhet och det var fullt upp hela dagen (ja, i flera veckor innan för den delen). Så när vi tömt och flyttat en av våra två lägenheter tog vi en paus i allt flyttande och såg Winnerbäcks konsert på kvällen.

Den konserten var ren lycka. Det berodde säkert delvis på att jag fick en chans att tänka på annat än flytten, men det var också en helt annan Winnerbäck. Allting var förlåtet och vi var bästa vänner igen (i den meningen en artist kan bli det med ett fan han aldrig träffat). De nya låtarna som jag inte hunnit lyssna in mig på fungerade utmärkt ändå. Allting var bra, Hovet var tajt, dekoren var snygg, ljuset var bra, ljudet var ännu bättre, Winnerbäck var underbar och låtvalet superbt. Det var ett konsertminne som är bland det allra bästa jag någonsin varit med om.

På god fot med Winnerbäck igen såg jag fram emot att se honom både på Gatufesten i Sundsvall och på hans spelning som skulle avsluta festivalen Piteå dansar och ler, sommaren 2003. Jag var dock lite orolig, för nu skulle jag se honom utomhus igen och det hade jag inte lika bra erfarenheter av.

Min oro visade dock sig vara totalt obefogad. Spelningen i Sundsvall var superb om än alldeles för kort. Spelningen i Piteå var en ren succé, trots att han var sliten av att ha flugits upp från en spelning i Göteborg samma dag körde han på ända till 3 på natten och till min lycka spelade han Kom änglar, något jag inte hört live på länge. Denna nya, men ändå gamla, Winnerbäck kunde minsann spela utomhus också.