Winnerbäck och jag

Mitt första möte med Winnerbäck var när P3 Live sände en Winnerbäck-konsert på P3. Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men efter lite detektivarbete hittade jag på P3 Lives lista över sända konserter att de sände Winnerbäck två gånger 1997, så det måste ha varit nån av dessa konserter jag hörde.

Låten som gick igenom bruset och fick mig att stanna till var Balladen om konsekvenser, en låt där Winnerbäck sätter in Astrid Lindgrens kära karaktärer såsom Pippi, Ronja med flera i dagens samhälle på ett väldigt träffande sätt och utan att namnge dem. Då insåg jag att detta ju var riktigt bra, det var visliknande musik med ett genomtänkt innehåll. (Tyvärr lär jag aldrig få höra just den låten live, han har aldrig spelat den hittills och ryktesvis har jag hört att den är visst väldigt svårspelad.)

Från den dagen var jag fast och när Winnerbäck kom till Umeå för en spelning (någon gång 1998 skulle jag gissa, jag kommer inte ihåg exakt när det var) gick jag förstås dig. Winnerbäck spelade med sitt dåvarande kompband på Ersboda Folkets hus inför en liten, men hängiven, publik. Vi satt kring bord med levande ljus i en rätt mysik stämning. På den lilla scenen stod där en liten tunn kille med långt spikrakt rött hår och var charmen själv. Han tackade och tackade för att vi var där och ville lyssna på honom, nästan urskuldande och lite nervöst. Då hade han ändå stått på scen på i flera år. Mycket charmigt som sagt.

Jag tror att jag såg honom ytterliggare en gång med band på Ersboda Folkets hus, då efter att plattan Med solen i ögonen släppts och Tvivel hade blivit en riktig hit. Vad jag definitivt kommer ihåg är i alla fall den gången han spelade där helt akustiskt, utan något annat än en gitarr. Det var när visfestivalen Vintervisa vintern 1999 fick återbud av dragplåstret Mikael Wiehe (på grund av Björn Afzelius död) och då med kort varsel fick tag i Winnerbäck istället.

En visfestival är ju trevligt, men inget jag skulle besöka i vanliga fall. Men nu var det Winnerbäck som skulle spela och då var jag förstås där på Ersboda Folkets hus igen. Jag var dock inte beredd på att han skulle spela akustiskt och ensam, därför blev jag lite besviken när han klev in ensam på scen med en gitarr. Det blir ju inte svängigt alls, tänkte jag. Så fel jag hade. Visst, det är inte samma sak som med ett helt band, men det kan bli väldigt bra ändå. När man tagit bort resten av bandet och artisten står där själv, då får man verkligen veta om han eller hon är bra. Och han var bra.