Winnerbäck och jag

Samma år som den akustiska spelningen på visfestivalen, dvs 1999, kom skivan Kom som innehöll den odödliga Hugger i sten och Winnerbäck började bli känd på allvar. Fortfarande var jag ett stort fan och reagerade som fans brukar göra när deras smala speciella artister blir mainstream. Å ena sidan är det precis vad man vill, att andra ska få upp ögonen för ens favorit, men samtidigt i någon mera mörk del av alla vindlande tankebanor vill man ha sin artist för sig själv. En omöjlig kombination förstås.

Samtidigt verkade Winnerbäck allt mera vilja bli en rockstjärna och distansera sig från stämpeln vissångare. När jag såg honom på Skelleftefestivalen 2000 var det inte lika magiskt som det varit tidigare, försöken till skränig rock lockade mig inte på samma sätt som underbara texter och finurliga melodier. Jag försökte intalade mig att det berodde på att vi var utomhus och att han passade bättre inomhus, men jag var inte övertygad.

Winnerbäck stora genombrott kom 2001 med skivan Singel och det var här våra vägar på allvar gick isär. Winnerbäck gick åt mainstream-rockartist-hållet och jag gav honom kalla handen. Jag köpte förstås skivan, lyssnade på den och gillade det bitvis, men som sagt, det var inte lika speciellt som en gång i tiden. Samtidigt som han fick flera hitar och massor av radiotid.

Sommaren 2001 såg jag Winnerbäck igen på Piteå dansar och ler och fortfarande var det lite samma känsla av att en speciell artist som blivit en dussinrockartist, om än bra, men inte så bra som en gång i tiden.

Mot slutet av 2001 släpptes liveskivan Live för dig och jag kunde inte heller här ta till mig rockigheten och när inte Tvivel var med så ville jag inte ens köpa skivan (nu i efterhand har jag köpt den och jag gillar den numera). Sen var det rätt lugnt på Winnerbäcksfronten och jag såg det nästan som ett avslutat kapitel, jag hade fortfarande kvar mina gamla Winnerbäckskivor som jag gillade så mycket, men artisten Winnerbäck verkade ha tagit andra vägar numera.