Arahan är actionkomedi på det asiatiska sättet. Den bjuder på välgjord action med mycket kampsport och ”wireaction”, dvs folk som snurrar runt, springer på väggar och hoppar betydigt längre än Christian Olsson. Men den bjuder också på en stor portion humor som visar på självdistans och glimten i ögat. Humorn tar dock aldrig över helt, som väl är, grundstoryn är seriös. Humorn är också med finess istället för att vara plump.
Som ofta i den här typen av filmer är det ingen avgrundsdjup story det handlar om, det är inte meningen. Sang-whan är den naiva och inte så smidiga unga polismannen som åker på en del stryk. Via en mycket vacker och självsäker tjej, Eui-jin, kommer han i kontakt med ett gäng äldre personer som kallar sig De sju mästarna (men de är bara fem stycken). De är gamla mästare som numera ägnar sig åt vardagsliv. Eui-jin som jobbar med låglönejobb, samtidigt som hon emellanåt springer på hustak och jagar bovar. Hos De sju mästarna försöker Sang-whan lära sig utnyttja sina egna förmågor, men han är otålig och rätt gapig. Samtidigt vaknar en gammal fiende till De sju mästarna till liv och en svår kamp väntar. Som vanligt är skurken den coolaste personen.
Umeå filmfestival har länge haft ett öga på sydkoreansk film. De filmer jag har sett har varit allt från riktigt konstiga dramer till episka kampssportsfilmer som Bichunmo. Arahan gör ett bra jobb i sin genre och bjöd publiken på både cool action och en hel del skratt. Lite väl mycket fighting ibland, men annars höll den ut rätt bra i nästan två timmar. Bra underhållning utan något större djup, men eftersom vi vanligtvis mest har amerikansk actionkomedi här i Sverige är detta en välkommen frisk fläkt från en annan del av världen.