Första filmen på årets filmfestival för min del blev den fartfyllda franska filmen Älska om du vågar (Jeux d’enfants). Det var en film som kändes typisk fransk i samma stil som Amélie från Montmartre. Det är färgerna och de lekfulla kameraåkningarna som påminner om Amélie, men även den skruvade tokigheten och berättarstilen. Lika lysande som Amélie är den dock inte, men den höll det fartfyllda tempot uppe rätt bra i en och en halv timme.
Filmen handlar om Julien och Sophie, vi får följa med från barndomen och framåt i livet. Som små börjar de en lek där de ständigt utmanar varandra på värre och värre saker. Julien har en döende mamma och Sophie är mobbad eftersom hon är av polskt ursprung, kanske är det därför som de lever i sin egen värld helt utan att bry sig om konsekvenserna av deras handlande. Det är inga oskyldiga lekar de leker som barn, men det är när de växer upp som det blir på allvar. Ett allvar som de inte verkar ta till sig dock. Och det får konsekvenser.
Älska om du vågar klassas som en romantisk film och visst är den romantisk, men inte på det traditionella sättet. Jag greps inte helt och hållet av storyn, inte som Amélie första gången jag såg den, men filmen hade min uppmärksamhet hela vägen. Kanske smittade Julien och Sophies overklighetskänsla inför världen och andra människor av sig på mig.
Tack vare att filmen kändes välgjord och att det var hög kvalité på aktörerna, tillsammans med det ”franska” i själva berättandet lyfter sig filmen över mängden i slutändan.