Den singaporeanska filmen 15 är den film som jag har svårast att recensera, eller ens beskriva för den delen, av de filmer jag sett under festivalen. Den ligger inte ens på skalan mellan bra och dålig film, utan befinner sig svävandes utanför. En klart annnorlunda film, en bisarr upplevelse och en inblick i något väldigt lång ifrån vår vanliga vardag.
15 handlar om fem 15-åriga killar i Singapore som lever utanför samhället, de är mer eller mindre utkastade av sina föräldrar och de skolkar från skolan. Tillsammans har de sitt brödraskap som de kallar det, dvs sitt gäng. Men det handlar mera om individer än om gäng. Killarna hänger med varandra, men sällan alla fem utan oftast två eller tre. Deras liv fylls av technomusik, tristess, tatueringar, piercingar, drogförsäljning, porrfilmer, porrbilder, gängslagsmål, självmordtankar, hopplöshet, ilska och förtvivlan. Den enda värme, vänskap och omtanke de får är från varandra, men det är inte särskilt ”ganster” att visa sina mjukare sidor. Några vuxna människor eller tjejer verkar inte existera i deras liv.
Filmen känns som en dokumentär och killarna spelar sig själva, de är lika utsatta som i filmen, om än inte lika hårddraget och skruvat kanske. Utan någon röd tråd hoppar vi mellan händelser och ickehändelser i deras dagliga liv. Någon handling i traditionell bemärkelse finns inte. Det är svårt att hela tiden hänga med i vem av killarna som är med vem. Men istället för att försöka hänga med alls kan man bara luta sig tillbaka och betrakta det hela. Filmen är rätt bisarr, men så är nog också killarnas värld. Ett av de roligare inslagen i filmen var de återkommande musikvideoliknande bitarna där killarna inne i nåns rum pratsjunger till hård snabb technomusik. Det är något de tränar på, även om vi aldrig får se om det leder någonstans utanför pojkrummen.
Andra inslag i filmen är mera påfrestande och obehagliga, som när en av dem försöker svälja en kondom full med piller för att smugga. Eller när vi i närbild får se en hemmagjord piercing i kinden utföras. Det är svårt att veta vad som är verkligt, vad som är verklighetsbaserat och vad som är helt påhittat eftersom gränsen inte är helt tydlig. Ibland är det dock tydligare, som när två av killarna ska hjälpa en tredje att hitta ett bra hus att hoppa ifrån i Singapore. Då åker de runt och sätter betyg på de olika byggnaderna.
Det känns som en omöjligt uppgift att försöka sätt betyg på filmen. Vill man se en annorlunda film om hur livet för utstötta femtonåriga killar i Singapore kan se ut, då ska man se den här filmen. Det är en film man kommer ihåg.