Umeå Opens sista dag, lördagen, bjöd på en hel del att se. Jag var där tidigare än under fredagen och hann se mera artister den här dagen. Umeå Open har varit en trevlig upplevelse och bokar dom lika stark ”line up” nästa år kommer jag starkt att överväga att gå dit. Två reflektioner om festivalen först och sedan kommentarer om artisterna jag såg. (För att läsa om fredagen, se Umeå Open 2005: Fredagen.)
Förgiftad luft
En stilla önskan till nästa år: Gör Umeå Open rökfritt! Det är så tråkigt att det är tillåtet att röka överallt på festivalen vilket ställer till det för alla astmatiker, gravida kvinnor och andra som helt enkelt vill slippa dra i sig tjära och andra cancerogena partiklar. När till och med krogarna insett att friheten att röka faktiskt får stå tillbaka för hänsynen till medmänniskor, varför kan inte en ung och medveten festival som Umeå Open också införa rökfritt?
Var är invandrarna?
Jag trodde att jag skulle känna mig lite utanför på Umeå Open, lite för gammal och inte lika hippt klädd som dagens unga. Men så var det inte, det var blandade stilar och blandade åldrar även om gymnasieåldern förstås dominerade. Men var var Umeås invandrare? Det såg ut att bara vara vita svenska ungdomar där, de gånger jag såg utlänningar var det ditresta ungdomar från Europa eller möjligen USA. Är musikstilarna fel eller känner invandrare sig inte välkomna där?
Det var de två saker som slog mig under mitt besök på festivalen. Här är lite kommentarer om artisterna jag såg på festivalen under lördagen:
Isolation Years
Det lokala Umeåbandet Isolation Years bjöd på en riktigt skön spelning. De spelade bra och musiken är tilltalande utan att sticka ut. Det var skönt att sitta i Idun och bara ta in liksom. Jämfört med Deportees gillar jag nog det här snäppet bättre, det är lättlyssnat, men det är bra också. Däremot känner jag ändå inget akut behov av att springa ut och köpa deras skiva.
Electrocute
Gick ut ganska fort efter att ha gått in i Studion där Electrocute uppträdde. De två tjejerna på scenen hade mycket energi i sin skrikpunkelectromusik, men det var inte så tilltalande och då är jag ändå väldigt öppen i min musiksmak. Lady Sovereign igår var betydligt intressantare i så fall.
Le Tigre
Det var kul att få se Le Tigre bara för att ha gjort det. De bjuder på en show som inte är som något annat. Trots en hel del aggression och ett ytterst medvetet politiskt budskap verkar de ha rätt kul på scenen. Tyvärr känns det lite som ”för tjejer – av tjejer” och som kille tar man inte till sig det riktigt, det är inte mig dom pratar med alls, oavsett om jag är engagerar i kvinnors rättigheter eller inte. Om man jämför med The Ark som spelade dagen innan är det rätt stor skillnad. När Ola Salo sjunger om allas rätt till sin sexuella läggning och rätten för homosexuella att ha barn känns det inte alls lika vi-och-dom även om jag inte är homosexuell. Med Le Tigre känns det däremot tydligt att musiken och budskapet är till för tjejer/kvinnor (förutom i deras anti-Bush-sång mot krig och för fred). Men vad vet jag, det kanske säger mer om mig än om Le Tigre… Musikmässigt var det annars underhållande i samband med showen, men inte mer än så.
Doktor Kosmos
Årets hemliga band visade sig vara Doktor Kosmos. Jag kände inte igen dom när vi kom in i Äpplet men Uje Brandelius röst gick inte att ta miste på. Vi tittade på dom ett tag, men vi blev lite rastlösa och gick vidare. Jag tror jag hellre lyssnar på Doktor Kosmos i lugn och ro hemma.
Frida Hyvönen
Frida Hyvönen är rätt omtalad på senare tid som den andra stora artisten från lilla Robertsfors mellan Umeå och Skellefteå (den första är förstås Sahara Hotnights) och jag har uppskattat hennes musik på P3. Att se henne live var trevligt trots att lokalen och tillfället kändes fel. Istället för Studion och festival skulle jag vilja se henne när man sitter till bord vid tända små trevliga ljus i en lagomt mysik lokal. Jag skulle nog välja en spelning med Frida framför Ane Brun som vi såg i fredags. Nu blev vi tyvärr inte så långvariga på Frida för Looptroop hägrade, något jag inte ville missa.
Looptroop
Looptroop var ett av mina absoluta måsten på årets Umeå Open (The Ark var mitt andra måste). Jag har sett dom live en gång för snart 4 år sedan (på Piteå dansar och ler) och då var jag imponerad av hur bra de lät live. De är så tajta och duktiga på det dom gör att jag gillar det trots att jag inte är en regelbunden hiphoplyssnare. Jag har lyssnat rätt mycket på Government Music, Promoes solodebut, men det är ungefär det. Spelningen på Umeå Open i år var ingen besvikelse, de gör det dom gör väldigt bra helt enkelt, även om den inte var en total fullträff heller. Promoe var inte riktigt lika glad och sprallig på scen som jag sett honom förut. En superentusiastisk publik på golvet bidrog däremot till att göra det hela extra kul. De fick till och med killarna att köra en liten bit av Jag sköt Palme, något jag inte tror de hade planerat innan. Avslutningen med Promoes svängiga These Walls Don’t Lie fick publiken att nå kokpunkt och det var mäktigt att se. En bra spelning.
Moneybrother
Av vänner som är die hard Moneybrother-fans har jag fått veta att man inte har hört Moneybrother förrän man hört (och sett) honom live. Själv är jag inget stort fan men inte helt oäven heller. Typisk P3-musik vilket innebär att jag hört massor av hans låtar utan att någonsin lyssnat på dem aktivt. Som avslutning på hela Umeå Open och med goda rekommendationer från vänner hade jag en viss förväntan på denna spelning. Förväntningar som infriades, för det var en bra spelning och kul att se. Hans skruvade mellansnack verkade växla mellan totalt självutlämnande och mytomani på ett mycket underhållande sätt. Musiken var bra och både sång och spelandet var riktigt bra. Så för att inte vara ett fan av Moneybrother var det ändå en väldigt trevlig spelning som kändes superkort – något som i sig brukar vara ett bra betyg. Dyker han upp på nån festival i sommar som jag besöker ska jag försöka se honom igen.