Det lackar mot jul, om en säger. (Sedär, en klyscha och ett dokusåpauttryck i en mening!) Till julen hör presenter, eller julklappar som man oftast säger. Det påminner mig om en diskussion jag fört några gånger med en del vänner. Min ståndpunkt är denna: Naturligtvis ska man byta presenter. Alla håller dock inte med. En present är en gåva och den ska man vara tacksam över. Precis säger jag, och just därför ska man byta den, om det finns bättre.
Grundtanken att man inte ska byta en present är att presenten är en personlig gåva och en gåva ska man som sagt vara tacksam över. Att byta den gåva mot en annan är, enligt en del andra, att förolämpa personen som gav presenten. Vilket struntprat säger jag.
Jag vill att de personer som får en present av mig byter den ifall bytet gör personen mera nöjd. Målet med min gåva är i grund och botten en önskan om att berika mottagarens liv, att kunna ge något som gör en skillnad till det bättre i hans eller hennes liv.
Om jag ger en tröja till Anna som redan har 10 bra tröjor, men desperat saknar ett par bra jeans, då hoppas jag verkligen att Anna byter tröjan mot ett par jeans. Jag skulle absolut inte bli förolämpad. Tvärtom. Jag skulle bli mer förolämpad om hon inte bytte och tröjan hängde oanvänd i hennes garderob, än om hon har stor nytta av ett par nya jeans.
Ett annat exempel, kanske lite mera känsligt för det har att göra med smak: Jag råkar veta att Erik behöver en vattenkokare och jag ger honom en snygg svart vattenkokare i födelsedagspresent. Erik håller med om att den är snygg, men det råkar vara så att han har som mål att bara ha hushållsapparater i rostfritt stål. Erik har då tre alternativ: 1) att använda den svarta vattenkokaren trots att det bryter mot hans stil som han gärna vill ha, 2) att stoppa undan den svarta vattenkokaren och för egna pengar köpa en ny i rostfritt stål eller 3) byta den svarta vattenkokaren (som jag noggrant valt ut!) mot en i rostfritt utförande. Vilket alternativ tror ni jag föredrar?
Alternativ 3 såklart.
Har jag givit en gåva har jag ju tagit av mina resurser, och det vore väl skam om dessa resurser inte kommer till nytta. Speciellt om det beror på någon slags fånig stolthet som säger att presenter ska man minsann inte byta, det är en ogärning mot givaren. Att man skulle såra genom att rata givarens val. Såna föreställningar gör mig irriterad.
Vilket hyckleri det vore om Anna bara tog på sig tröjan emellanåt för att jag skulle se den på henne och tro att hon gillade den. Eller om Erik tog fram den svarta vattenkokaren varje gång jag kom på besök och stoppade undan den rostfria. Där har vi något jag skulle bli sårad över; att veta att dessa personer bakom min rygg ogillar mina val och inte alls har nytta av mina gåvor.
En present är en gåva som ska skänka glädje. För att göra det måste gåvan vara till nytta. Är den inte det ska den förstås bytas mot något som är till nytta och därmed skänker glädje. För det är glädjen man är ute efter.
—
Som en fotnot kan jag tipsa om ett lysande sätt att ge ett kvitto till någon. Ska en present bytas behövs vanligtvis kvittot. Men att ge ett kvitto är att säga precis hur mycket pengar man lagt ut på presenten och ofta vill man inte det, är presenten till nytta ska mottagaren inte behöva veta vad den kostade. Vare sig den var ovanligt dyr eller på rea. Kvittot behövs även för garantiärenden och reklamationer, så om presenten är mera påkostad är det en nödvändighet att även överlämna kvittot. Men hur ger man då ett kvitto utan att avslöja summan i onödan?
Jo, genom att stoppa kvittot i ett kuvert och försegla det. Kuvertet ger man tillsammans med presenten. Så enkelt är det. Behöver mottagaren aldrig använda kvittot får det ligga kvar i kuvertet utan att öppnas. Och kommer det en dag när det behövs är det bara att öppna kuvertet och plocka fram kvittot.