Det är något visst med vädret på studenten. Sedan jag gick ut gymnasiet 1995 har det så vitt jag minns inte varit dåligt väder på studenten här i Umeå. Vi hade bra väder 1995 och i onsdags när jag stod på Östra gymnasiet, som jag gjort varenda år utom ett sedan jag gick ut, var det strålande sol och blå himmel.
Som vanligt var det simningen som gjorde att jag hade anledning att stå där med blommor i handen och med en nostalgisk känsla se på när de upprymda studenterna tågade fram (det behövs ingen champangefrukost för att känna euforin den dagen – men vissa var nog mer upprymda än andra).
Traditionen på Östra är att alla som tar studenten samlas bakom skolan och tågar fram längs en väg till ett hav av väntande föräldrar, syskon, släktingar och vänner, sjungades studentsånger. Känslan när man kom runt hörnet och såg detta hav var överväldigande minns jag. Jag hade knappt kommit fram förrän första personen hängde blommor runt min hals och gav mig en varm kram (det var faktiskt min simtränare av alla personer – bara det gjorde mig förvånad). Sen det förvirrade letandet av familjen bland hundratals (tusentalet?) människor, tills de hittade mig, tror jag – ärligt talat minns jag inte riktigt alla detaljer, jag var liksom halvt borta av alla intryck (inte av rusdryck). När man förenats med familjen var det kramar och blommor om vartannat av familjen, släktingar, grannar och alla möjliga. Och solen sken.
Alla dessa minnen och känslor kom tillbaka när jag stod där igen och tänkte på hur vanlig denna dag var för mig och hur enorm och speciell dagen är för de som går ut. Jag gladdes med dem, speciellt mina vänner som jag väntade på. Och visst strålade dom alla av lycka när de kom ut, precis som jag gjorde för nio år sedan. Precis som solen strålade.
Efter att ha utdelat blommor och kramar såg vi på när studenterna intog vagnarna som, traditionsenligt, körde ner dem till stan klassvis. Där skingras de och tar sig hemåt för mottagningarna. Jag besökte, tillsammans med ett gäng andra simmare, två mottagningar och det var mycket trevligt. Mat och fika så man rullar därifrån till slut. Och det alltid så trevliga nöjet att få ge bort fina presenter, att ge bort en lyckad present man är stolt över är en svårslagen känsla.
En ytterst trevlig dag på det hela taget. Nästa år kommer jag allra troligast att stå där igen, för då är det ytterligare några av mina yngre simmarkompisar som går ut. Och solen kommer att skina.