Igår hade den premiär i Morgonpasset i P3, Magnus Ugglas nya låt Värsta grymma tjejen. Och idag har säkert större delen av Sverige redan hört den. Förutom att den ligger på hög rotation på P3 så har reklamradion också börjat spela den flitigt. Och visst är det en given hit, men är det bra?
Jag har alltid lyssnat på musik så länge jag kan minnas men det var 1984, när jag var åtta år gammal, som jag på allvar började lyssna på musik. Då började jag hitta mina egna idoler att lyssna på. Två av mina favoriter var Herrey’s och Twisted Sister (speciellt det senare bandet ligger mig varmt om hjärtat, men det får bli mer om dem en annan gång). En annan tidig idol var Magnus Uggla.
1986 släppte Uggla det omtalade albumet Den döende dandyn som väckte en hel del uppmärksamhet. Det var också ett gäng väldigt bra låtar, även om jag nog var lite för ung för att till fullo förstå vad Fula gubbar handlade om. Det spelade dock inte så stor roll, jag gillade den skarpt, precis som hela skivan. Det var både fräckt, svängigt och samtidigt kärleksfullt. Texterna var finessrika och träffsäkra.
Året därpå kom Allting som ni gör kan jag göra bättre och Uggla hjälpte mig att upptäcka proggen på sitt eget sätt. Det var udda men ändå bra. 1989 kom 35-åringen som innehöll jättehiten Jag mår illa, en låt där Uggla lyckades ge sig på ungefär halva Kändissverige (men de som var surast över den låten var nog den andra halvan som inte blev omnämnd). Även om jag verkligen gillade 35-åringen har jag i efterhand insett att nånstans här var det som det började gå utför med Uggla.
Uggla började tappa stinget kändes det. Eller om det bara var jag som blev äldre och började växa ifrån Uggla. Fast jag tror inte det bara var jag, många andra är nog överens om att det bästa Uggla släppt var det som kom fram till och med Den döende dandyn (jag hade förstås sneglat bakåt mot det Uggla gjort tidigare också).
Alla får påsar kom 1993 och även det albumet har snurrat många varv hos mig. 4 sekunder satt som ett smäck och jag kommer fortfarande på mig själv med att nynna på Trubaduren. Men det var med låtar som Dansar aldrig nykter som Uggla blev den där enkla hitmakaren utan större finess (men det svängde och det var en klockren hit på dansgolvet).
1997 kom Karaoke och då hade jag och Uggla gått helt skilda vägar. Jag tror jag köpte albumet ändå, men det gick aldrig varmt som de tidiga skivorna. Nästa album, Där jag är e´re alltid bäst var det första Uggla-album som jag inte köpte. Finessen var borta och kvar var krogdängorna. De fina melodierna, som Uggla en gång i tiden var så bra på, hade blivit ompa-ompa. Texterna hade blivit banala.
Nu står vi här 2004 och runt hörnet väntar ett nytt Uggla-album, men jag tar det med en axelryckning. Visst, jag hoppas fortfarande att det ska komma något riktigt bra, men jag är tveksam. Den nya singeln, Värsta grymma tjejen, pekar snarare åt andra hållet. Den är inte genomdålig, men den saknar finess. Den svänger rätt bra och man får den på hjärnan direkt så det är en given hit. Men är det bra?
(Kul detalj: Sony Music verkar ha utgått ifrån Lena Philipssons sajt när det gjorde uggla.net, kolla på de albumsidor som jag länkat, titeln på varje sida är just ”Lena Philipsson”.)