Man ska sluta på topp heter det. Men när ännu en av mina absoluta favoritserier läggs ned blir jag lite ledsen. Alla minns väl det oväntade och sorgliga beskedet för drygt 10 år sedan att Bill Watterson lade ned en av tidernas bästa och mest älskade serier, Kalle och Hobbe, efter 10 år. Kalle och Hobbe var en serie som både lyckades locka finsmakare och den stora massan och bidrog starkt till tidningen Serieparadens framgångar här i Sverige som var först med Kalle och Hobbe så vitt jag vet. Än i dag snurrar gamla Kalle och Hobbe-strippar i många svenska tidningar eftersom serien är så folkkär trots att den lades ner för 12 år sedan.
I december förra året kom nytt tråkigt besked i serievärlden. Bill Amend meddelade att han slutade med dagliga strippar av FoxTrot.
© Bill Amend
FoxTrot var en ständig favorit för mig, både för att den ofta hade inslag av teknik- och inte minst Mac-skämt och för att skämten ofta knöt an till aktuella händelser. FoxTrot är dock inte helt död utan lever vidare som söndagsserie. Jag tycker dock att de välritade söndagsserierna i färg sällan är lika roliga som de dagliga serierna, det gäller inte bara FoxTrots, utan de flesta serier jag läser.
Idag upptäckte jag till min förskräckelse att en annan serie jag alltid blev glad av också lagts ned. Igår söndag publicerades den sista seriestrippen av Rob Harells underbara Big Top, serien om tioåriga Pete och hans lätt bisarra vänner på cirkusen Big Top.
© Rob Harell
Beskedet om nedläggningen kom tidigare den här månaden men jag hade missat det. Jag önskar Rob all lycka med sina andra projekt och tackar honom för alla skratt, men jag är samtidigt ledsen att se ännu en serie som i högsta grad lever och levererar försvinna.
Trots saknad och sorg i hjärtat finns det förstås fler bra serier. Kvar i trogen tjänst är fortfarande Dilbert.
© Scott Adams
Scott Adams har inte tappat stinget trots att han är inne på åttonde året. Faktum är att ju mer man jobbar i kontorsmiljö och ju mer man har att göra med kunder, kollegor och chefer, desto roligare blir Dilbert och desto mer känner man igen sig.
En relativt (av mig) nyupptäckt serie och en direkt favorit är xkcd, ritad av Randall Munroe.
© Randall Munroe
Serien är enkelt tecknad med streckgubbar och humorn är vetenskapligt nördig, när det blir riktigt avancerat hänger jag inte med, men för det mesta är det riktigt kul. Serien blandar friskt in kommunikation, förhållanden till andra och nostalgi (gärna från åttiotalet) och annat. En bonus är att det roligaste inte alltid finns i bilden, utan i form av Randalls kommantar som syns om man för muspekaren över bilden. xkcd blev populär på nätet när serien Sandwich spred sig som en löpeld. Några andra absoluta favoriter är Donald Knuth, Boombox och YouTube där han Randall skriver något som slagit mig många gånger: ”The Internet has always had loud dumb people, but I’ve never sin anyting quite as bad as the people who comment on YouTube videos.”
I Sverige har vi ett gäng bra serietecknare också. Rocky går ju inte att missa men mina favoriter här hemma är Berglin och Carpe Diem.
© Jan och Maria Berglin
Berglin är numera en klassiker i SvD och går att läsa där varje vecka. Serien ritades från början av Jan Berglin men numera görs den av både Jan och hans fru Maria Berglin. Berglin gör samtidsbetraktelser, ett ord som i sig kanske inte för tankarna till humor av yttersta klass, men det är precis vad det här. Underfundigt och träffande.
© Niklas Eriksson
Carpe Diem är den senaste i raden av roliga serier från Niklas Eriksson som bor och verkar här i Umeå. Serien går varje dag i Västerbottens-Kuriren och har på senare tid även spridit sig vidare till andra tidningar i Sverige. Niklas har tidigare ritat andra serier också som Killian. Niklas teckningsstil är skön och humorn är underbar, massor av ordvitsar och vrickade tankegångar som jag önskar att jag själv kommit på. En extra bonus är att han regelbundet gör skämt som är direkt knutna till Umeå. Niklas ritar även träffsäkra sportserier för VK och GP.
Många människor tänker att de nån gång ska skriva en bok, men oftast blir det inte av. Jag tror det finns en och annan där ute som hyser liknande drömmar om att rita en serie. Men där är tröskeln ännu större för det krävs två skapande förmågor för att få till en bra serie, både ett bra manus och en bra tecknarstil (oavsett om det är streckgubbar eller avancerade teckningar). En minst lika viktig förmåga är att kunna leverera bra material regelbundet, inte något man ska underskatta svårigheten i. Det är också därför jag beundrar bra serietecknare för de är sådana allkonstnärer.