Less på amerikanska skräckfilmer som inte är speciellt hemska? Då kan jag rekommendera sydkoreanska Ghost (Ryeong) istället. Likt förra årets sydkoreanska skräckfilm på Umeå filmfestival, den isande rysliga A Tale of Two Sisters (som jag verkligen blev skrämd av), är Ghost en skräckfilm som verkligen är just skräck.
Innan jag går in på något mer om Ghost måste jag skriva lite om ljud. Ljud, vadå ljud? Jo, ljud har en stor inverkan på om en skräckfilm blir skrämmande. Om någon tonårig grabb laddar ner A Tale of Two Sisters från nätet, ser den på sin 15-tumsmonitor med lite lagomt ljud på i sina knastriga datorhögtalare och sen kommer och säger att den inte alls var så hemsk beror det på att han missat poängen med skräckfilm. Skräckfilm ska ses i en mörk biograf eller hembioanläggning med hög volym. Möjligen kan man se den med hörlurar om man ska se den på datorn, om det är bra hörlurar. Poängen är att man inte ska kunna undgå ljudet någon enda sekund. Ghost är verkligen en sådan film som ska ses på ett ställe där man inte har någonstans att fly. Man kan alltid blunda, men ljudet kommer man inte undan.
Tillbaka till filmen. Ghost är en historia om Ji-won, en student som av någon anledning förlorat minnet och numera lever ett annat liv, utan att kunna komma ihåg något om hennes tidigare liv, före hon förlorande minnet. Dessvärre finns det någon annan, eller snarare något annat, som kommer ihåg och som hemsöker henne på hemska sätt. När hon får veta att några av hennes tidigare kompisar, som hon umgicks med före minnesförlusten, har mystiskt dött blir situationen ännu värre. Vad var det som egentligen hände när hon förlorade minnet? Vad är det hon har gjort för något?
Riktigt lika hemsk som A Tale of Two Sisters är inte Ghost, men väldigt nära. Ghost är lite mera traditionell i sitt upplägg (ett spöke som hemsöker för outklarade händelser) och sin miljö (skola, skolflickor) men skräckelementen har gemensamma drag. Och när det blir hemskt så blir det riktigt läbbigt. Helt utan att vara en orgie i äckliga effekter (eller just därför). Ghost skrämmer både genom plötsliga händelser som kastar folk en decimeter uppåt och bakåt i biofåtöljen (jag svär att jag hörde folk bakom mig som lyfte första gången) och med krypande långsamma drag där man av stämningen och musiken tydligt vet att det kommer att bli riktigt ruskigt snart. Och det blir det också, men fram tills dess är det nästan lika hemskt, ljudet som skär genom kroppen så blodet fryser till is och man stålsätter sig inför det oundvikliga (och kanske blundar lite halvt med ena ögat).
Gillar man inte skräckfilm ska man definitivt inte se Ghost. Gör man det är det dock en film att rekommendera. Den har också en historia som inte riktigt är den man väntar sig, precis som A Tale of Two Sisters, vilket ökar filmens värde.
Ett praktiskt men påtagligt problem är tyvärr att vi västerlänningar inte alltid klarar av att skilja på ansiktena och namnet i asiatiska filmer. Vi är inte vana att se asiatiska ansikten och tycker därför att alla ser rätt likadana ut (ungefär som att en person som aldrig lyssnar på hårdrock tycker att alla Metallicalåtar låter lika – något som fansen knappast håller med om). Detta gör knappast en redan komplicerad handling lättare att reda ut. Och när handlingen tar snabba vändningar är risken stor att man står där som ett frågetecken, vilket förstås försämrar filmupplevelsen. Jag vet att jag inte var ensam om att känna så. Ibland kan man skilja ut namn och ansikten hyfsat, men ofta behöver man då göra en aktiv ansträngning för att lyckas.
Problem att skilja personerna åt ska dock inte hindra något från att se dessa filmer med behållning (dvs isande ådror) om man gillar skräckfilm. För de är en frisk fläkt av hur skräckfilm är när det verkligen skrämmer (precis som flera andra bra asiatiska skräckfilmer).