Tanken var att vi skulle se Tvillingsystrar (De Tweeling) på söndagen men den filmen utgick kort innan den skulle visas (det brukar bero på att filmrullarna inte hinner fram i tid eller över huvud taget – många filmer har ett tajt schema där en enda kopia ska runt på filmfestivaler i hela världen). Det var tråkigt för den verkade mycket intressant. Istället valde vi att se Falla vackert, en svensk film som kommer på biograferna i november. Visningen på Umeå filmfestival var faktiskt den första inför vanlig publik och både regissör och producent var där och presenterade filmen.
Falla vackert är historien om den svenska medelsvenssonfamiljen som bor på landet i sitt drömhus, mamma, pappa och tre barn. Deras ekonomi är dock trasig, pappan är skådis som inte får jobb och mamman jobbar inom äldrevården, men de vill för allt i livet inte sälja huset. Ninni är äldsta barnet och den som får ta en hel del ansvar för barnen när ekonomin gnager på föräldrarnas förhållande. (Spoilervarning.)
Saker och ting ändras när Ramon dyker upp. Ramon är colombian som söker politisk asyl i Sverige och tills vidare bor han i en jaktstuga som ligger nära familjens hus. Ramon får föräldrarna att leva igen på ett sätt som de inte gjort på länge. Men hans leverne och tokiga idéer ligger inte riktigt inom lagens ramar. Föräldrarna har dock inga problem med detta, däremot Ninni, som får stå för det enda förnuftiga tänkandet. Från början är hon också mycket avogt inställt till Ramon. Från början…
Falla vackert känns lite som ett slag i magen på svenssonlivet, trots sprit och sång vid det så svenska midsommarfirandet i början står det klart att den här familjen, eller först och främst föräldrarna, hamnat i svenssonträsket där ekonomin är dålig, barnen jobbiga och förhållandet utan gnista (eller sex för den delen). In kommer Ramon med sitt vita leende och charmiga ögon och ställer allting på ända, föräldarna lever sig tillbaka till en slags ansvarslös pårökt ungdomstid som inte finns. Men hur länge kan man leva i ett rus?
Filmen är underhållande och det är nästan så ett ”bra för att vara svenskt” trillar över läppen. Trots allvarliga undertoner är det en film att skratta och bli glad åt, ansvarlöshet är kul. För en stund i alla fall. Publiken gillade filmen och det gjorde jag också, jag tog inte riktigt åt mig av den svenssonbild som målas upp och sågas, men så är jag inte heller trebarnsförälder med sprit som viktigaste ingrediens vid midsommarfirandet. Och faktum är att svenssonlivet inte bara sågas utan på något sätt också hyllas, till slut. Men mer om det tänker jag inte säga, se filmen istället!