Vissa personer gillar att gå in på en resebyrå och komma ut med biljetter i handen, hjälpta av den kunniga personalen. Det är effektivt på sitt sätt, men inte min stil. Jag gillar att läsa på först. Jag är den typen av person som inför ett större inköp eller en större händelse intensivpluggar ämnet i fråga.

Inför vår resa till Vietnam och Malaysia förra året satt jag timmar och åter timmar med att insupa och skriva ner information om resmål, hotell, färdsätt mm och jämföra priser hos olika resebyråer, flygbolag och så vidare. Detta är något jag tycker är kul, därav att tidsåtgången snarast är ett nöje.

En fantastisk möjlighet med nätet är hur man kan lära sig väldigt mycket om ett specifikt ämne på kort tid. Det kan vara ett ämne man inte alls har koll på sedan innan, men som blivit aktuellt och därför värt att kolla upp.

Ett aktuellt ämne för vår del just nu är barnvagnar. Jag kunde ingenting om barnvagnar fram till alldeles nyligen. Jag hade noterat att det fanns dom med tre hjul på stan, men det var också allt. Annars var det ett oskrivet blad för min del.

Efter ett besök i några affärer och framförallt efter ett antal timmar framför datorn sökandes och läsandes intensivt på nätet är läget nu annorlunda. Helt annorlunda.

Detta med att söka och effektivt hitta rätt information på nätet är något jag anser mig vara riktigt bra på. Jag har besökt specialsajter, forum, bloggar, tillverkarnas hemsidor och läst kommentarer och åsikter så till den grad att jag nu kan berätta att Bugaboo Cameleon visserligen är dyr, men å andra sidan lättare än vagnar från andra tillverkare och att den är ytterst populär bland Östermalmsbrudarna i Stockholm.

Jag kan också berätta att nu i augusti kommer Emmaljunga med 2009:orna och därför kan man just nu inte beställa några nya barnvagnar från fabriken. Teutonia, ett tyskt märke, är snäppet dyrare än de populära Emmaljunga och Brio men billigare än trendiga Bugaboo. En kombivagn med lift är en bra lösning för oss som bor tre trappor upp utan hiss och man kan använda en Voksipåse med hård bärplatta som lift, vilket passar bra för oss som ska använda den i vinter för att den är så varm. Jag kan berätta en hel del.

Det är en häftig grej att gå från okunnig till påläst på så kort tid. Jag känner mig som Neo i Matrix när han kopplas loss efter att ha laddat in all världens kampsport i sitt medvetande och säger till Morpheus:

I know kung fu.

När Apple lanserade iPhone för ett och ett halvt år sedan skrev han en krönika med rubriken Apple får det svårt som sågar iPhone som mobil internetplattform och ger Apple dåliga odds på marknaden.

Det kan verka som en billig poäng att gräva upp en så pass gammal krönika, men den säger ändå en hel del om synen på iPhone och det är faktiskt samma iPhone som säljs idag (och redan dagen efter den publicerades tog jag upp det på 99.se).

Imorgon lanseras iPhone 3G över hela världen, inklusive Sverige, men fram till och med idag är det just den iPhone som Mobil kritiserar som har funnits ute på marknaden. Den visar också på en grov missbedömning av den marknad som Mobil av alla borde vara experten på att förstå.

Apples Steve Jobs sade på presskonferensen att det är ”första gången internet verkligen fungerar med en mobiltelefon”. Det är nästan ett skrattretande uttalande faktiskt, och det visar kanske hur mycket Apple underskattar sina konkurrenter. Iphone kommer ut nu under 2007 men har inte ens 3G, än mindre turbo-3G. (Visst, den har Edge men det räcker inte.)

Ja, visst är det skrattretande att iPhone är så bra på internet att Google tappade hakan när dom upptäckte att dom fick 50 gånger så mycket besök från iPhone-användare som från någon annan mobil? 50 gånger! Och i Tyskland har iPhone-användare förbrukat 30 gånger så mycket data som en vanlig kund hot T-Mobile.

Det skrattretande uttalandet i detta fall kom inte från Steve Jobs.

Många mobiler som redan sålts ett bra tag fungerar bättre för internet än Iphone, så är det bara.

Så är det bara? 50 gånger fler besök hos Google. 30 gånger så mycket mer data. Så är det bara.

Iphone har heller inga fysiska knappar. All inmatning ska göras via skärmen. Fördelen är det ger plats för en stor skärm, vilket är bra för bild- och videovisning. Men det är inte så praktiskt för den som vill skriva sms, eller mata in text. Hur mycket Steve Jobs hyllar sitt tangentbord på skärmen så vet vi att skärminmatning inte är lika snabbt och praktiskt som fysiska knappar. (Många har provat detta före Apple.)

Ändå är trenden just nu att fler tillverkare kommer med telefoner utan fysiska knappar. De flesta verkar överens om att fysiska knappar fortfarande regerar när det gäller snabbhet, men fördelarna med virtuella knappar är mycket stora och försäljningen av iPhone har tydligt visat att kunderna gillar kompromissen.

Kort sagt: Iphone imponerar inte - och Apple kommer inte att få det lätt på mobilmarknaden.

Detta är grunden till problemet i Mobils analys av läget: iPhone imponerade inte på Linus Brohult. Misstaget han gör är att han inte vet vad andra vill ha.

iPhone var en så pass imponerande telefon att tusentals svenskar var beredda att betala flera tusen spänn (upp emot närmare 6.000 kr ibland) för att få en telefon som saknade support, som saknade garanti, som krävde att den hackades och som riskerade att låsas igen om man råkade uppdatera den.

Telia har inte släppt några siffror för hur många som idag använder iPhone i deras nät, men utifrån intresset för SwePhone och utifrån intresset på 99.se skulle jag gissa att det finns mellan 3.000 och 5.000 iPhones i Sverige idag, antagligen ännu fler. Siffrorna är inte så otroliga med tanke på att det t.ex. fanns 42.000 iPhones aktiva i Schweiz i maj i år.

Konkurrenterna har vässat klorna.

Uppenbarligen sitter konkurrenterna fortfarande och vässar klorna, för någon ”iPhone-dödare” har vi inte sett ännu.

Den här versionen av Iphone kommer inte att göra succé som mobiltelefon. Däremot ser Iphone ut att vara en spännande mediaspelare.

Med 6 miljoner telefoner sålda fram till juni i år trots en begränsad marknad och låsning mot operatör så skulle jag nog säga att succé är ett lämpligt ord för en helt ny telefon från en helt ny telefontillverkare.

Men det är under 2008 som iPhone på allvar tar över världen. Trots dyra abonnemang och avsett var tidningen Mobil och dess chefredatör tror.

Idag tänkte jag kolla upp det en gång för alla och gick till Wikipedia-sidan om låten. Mycket riktigt fanns det en paragraf längst ner på sidan som handlade om sången When I Need You som är slående lik delar av refrängen från Famous Blue Raincoat. Detta var ju sången jag hade i skallen, men bara inte kunde få ut! Den är skriven av Albert Hammond och Carole Bayer Sager, men blev största hiten i Leo Sayers version. Den versionen blev han också stämd för, å Cohens vägnar, och dom gjorde upp i godo, allt enligt Wikipedia.

En gnagande känsla mindre (eller heter det färre?), nätet har sin nytta emellanåt. Och Cohens sång är vackrare, om än att det är mycket nostalgi kring When I Need You för min del.

Jag har full förståelse för att fraktföretag inte kan garantera leverans över dagen till någon liten by djupt inne i Västerbottens vildmark, men kom igen, Umeå är inte så avlägset eller litet. Eller är det jag som ställer orimliga krav?

Vad Popups hemsida däremot har – och vad som detta egentligen handlar om – är en gästbok som de ansvariga glömt bort.

Gästboken innehåller just nu när detta skrivs 7653 inlägg. Det vore en bra siffra om det inte vore för att endast 24 inlägg är riktiga inlägg, de resterande 7629 inläggen är spamkommentarer!

Jag har berört ämnet tidigare i samband med mina egna problem med spamkommentarer. Man kan inte låta sidor som anonymt tar emot kommenterar ligga obevakade som Umeå Open gjort i detta fall. Nu har de på sin egen hemsida 7629 inlägg som gör reklam för allt från Anabolic Steroid till free porn video clips.

Detta handlar inte om att hänga ut den utmärkta Popupfestivalens webbansvariga, utan om problemen idag på nätet med spamkommentarer. Skripten som automatiskt postar kommentarer är obevekliga och under ett års tid hinner det samlas stora mängder ifall ingen håller koll på det.

Jag jobbar bland annat med en sajt där elever kan skriva artiklar som de sparar så administratörerna kan gå igenom dom och lägga ut dom på hemsidan. Detta är ett hemmabygga och det är ingen stor sajt utanför sina kretsar, men lik förbannat hittade spambotarna dit och började skicka in artikel efter artikel.

Spamartiklarna hamnade aldrig på hemsidan eftersom de måste godkännas manuellt, men det blev ett drygt jobb för administratörerna att rensa, innan jag kunde vidta åtgärder som stoppade botarna. Spambotarnas försök var alltså dödfött från början, men det spelar förstås ingen roll eftersom allting är automatiserat. De letar ständigt på nätet efter alla typer av formulär där de kan skicka in sitt spam, i förhoppningen om att det landar på en webbsida någonstans.

Jag har på senare tid även början kika närmare på Project Honey Pot som är ett intressant försök att fånga spambotar med så kallade “honey pots”, ungefär på samma sätt som man fångar getingar med en burk med lite honung i. Jag har skapat en egen honey pot, men än så länge inte fångat några spambotar.

Mange ger en känga åt hela skvallerpressen, både dokusåpablondinerna och de så kallade journalisterna som skriver på kvällstidningarna. Här är refrängen som är en höjdare bara den, men missa inte hela låten:

Jag söker lite tröst (så jag talar ut)
Jag köper fina bröst (å jag talar ut)
Jag känner mig så kränkt (så jag talar ut)
Jag har inte riktigt tänkt (men jag talar ut)

Vansbrosimningen är ett lopp i öppet vatten på 3000 meter som ingår i “En svensk klassiker” (tillsammans med Vasaloppet, Vätternrundan och Lidingöloppet). Loppet består av 2000 meter simning medströms i Vanån och 1000 meter uppströms i Västerdalälven. Att det ingår i En svensk klassiker är ett genidrag och troligen huvudskälet till att deltaga för merparten av de över 4000 startande.

Som gammal simmare var dock mitt mål inte att bara deltaga eftersom att simma 3000 meter är knappast en uppoffring i sig, vi simmar normalt mer än så på varje träningspass. Att det går utomhus i kallt vatten där man trängs med hundratals andra simmare gör det till något rätt annorlunda än vanlig simning på bana i bassäng, men lika fullt ingen större utmaning. Därför var målet för mig att göra ett hyfsat resultat också.

Till vissas förtret är det tillåtet med våtdräkt i Vansbro (för enkelhetens skull kallar jag tävlingen kort och gott “Vansbro”), något som gör rätt stor skillnad, både temperaturmässigt och resultatmässigt. För även om våtdräkten begränsar rörligheten ger den så pass mycket bättre vattenläge att det går betydligt snabbare. Nästan alla som simmar Vansbro idag har våtdräkt på sig, antingen med korta ärmar och ben eller med hela ärmar och ben.

Jag hade fått låna en våtdräkt av en dansk triatlet som simmat med oss i Umeå under året så jag slapp lägga ut de tusenlappar som en bra våtdräkt kostar (från 2000 kr och upp över 5000 kr kostar en fullstor våtdräkt). Jag upplevde att “min” våtdräkt stramade lite väl mycket när jag skulle röra på armarna, men det var ändå bättre än att vara utan.

Mats och jag bilade ner till Vansbro på lördagen och kom fram vid middagstid till det lilla samhället efter drygt 70 mils bilresa. Vi hade bokat boende på Folkets Hus i Vansbro där vi fick en madrass och en kudde samt frukost nästa dag. Boendet fungerade bra, speciellt som vi hade turen att hitta ett mindre rum för oss själva till skillnad från att sova i den stora salen där de flesta sov.

Efter att ha hämtat ut våra startkuvert med den obilgatoriska badmössan (med startnummer och datachip) och en påse för transporten av överdragskläderna samt lite annan info, promenderade vi ut till startområdet för att rekognosera banan. Vansbro är ett litet samhälle och det tog bara 20 minuter att gå från boendet och tvärs igenom “stan” ut till startområdet. Det var ett stilla lugn över det hela och vi kunde ana att det nästa dag skulle vara full rulle när nästan 5000 pers skulle passera området.

Vi var båda rätt sugna på att få simma, eftersom vi inte hade gjort något liknande tidigare så var vi spända på själva erfarenheten av hela händelsen. Hur skulle det vara att starta med hundratals andra? Hur skulle det kännas efter två kilometer? Skulle det kännas kallt i det 17-18-gradiga vattnet trots våtdräkt? Hur jobbigt skulle det bli egentligen?
Det arrangerades ingen gemensam middag på kvällen, kanske för att merparten av deltagarna kommer först på tävlingsdagen. Vi fick tips om en pizzeria som dock visade sig vara fullknökad med folk så istället gick vi till en annan (stans andra?) pizzeria där vi efter lite väntan fick oss en stor pastatallrik. Efter maten gick vi ut och rekognoserade den sista biten av banan, dvs den del som simmades i Västerdalälven upp mot målgången.

Nästa morgon kunde vi ta det rätt lugnt eftersom starten gick först 11.00. En viss spänning steg sakta inom oss ju närmare startögonblicket vi kom. Efter att ha smält frukosten och blandat våra sportdrycker packade vi ihop våra grejer och stoppade in allt i bilen, sånär som på tävlingsutrustningen förstås. Vi promenderade iväg mot startområdet och det tog inte många minuter innan det var fullt av människor på väg åt samma håll. Gårdagens stilla lugnt var nu utbytt mot ett mindre folkhav på vandring.

Framme vid startomådet var det full aktivitet. Överallt stod människor, män och kvinnor, gamla och unga, och förberedde sig genom att ta på sig våtdräkter, badmässor och simglasögon.

Eftersom vi båda är simmare hade vi anmält oss i tävlingsklassen och fick därmed starta i första startgruppen som gick iväg 11.00. De seedade simmarna fick starta från en brygga under järnvägsbron medan vi andra fick starta från kanterna och gå ner i vattnet.

Vi hade fått tips om att smörja in halsen med vaselin eftersom man annars lätt fick skavsår mot våtdräkten (något vi upptäckt att man verkligen fick när vi tränat i en sjö hemma i Umeå). När vi fått på oss våra våtdräkter, smörjt in halsarna och druckit det sista av sportdrycken packade vi ihop våra tillhörigheter och stoppade ner det i de med startnummer tydlig märkta påsarna. Påsarna lämnades i avsedd vagn, en av alla vagnar som stod uppställda redo att köras till målområdet.

Nu var det inte mycket kvar att göra, det var mindre än en kvart kvar till starten. Vi gick igenom avprickningen och sedan ner i vattnet för att “simma in” oss lite. De 18 graderna i Vanån kändes inte alls speciellt kalla med våtdräkten på tyckte jag. Vi simmade över till andra sidan där vi hade planerat att starta ifrån.

Upprymda stod vi sedan och väntade de sista minuterna fram till start tillsammans med de hundratals andra i första startgruppen. Och så gick starten och folk rusade ner mot vattnet. Jag hade tänkt undvika att slåss alldeles i början så jag tog det rätt lugnt när jag gick i. Den första upplevelsen var hur svårt det var att ta sig fram i folkhavet, det simmade människor runt om en på båda sidorna och framför och bakom. Rätt kaosartat faktiskt.

De första två hundra meterna gick rätt långsamt då jag insåg att det var svårare än jag hade trott att leta sig ut till det friare vattnet till vänster i ån. Med folk simmandes överallt är man mer eller mindre fast där man är och likt en vattenpolospelare simmade jag frisim med huvudet ovan ytan mest hela tiden.

När så banan svängde av efter kanske 200 meter och vi kom ut i Vanån på riktigt blev det lite glesare och det gick att hitta fritt vatten. Den allmänna rekommendationen var att hålla till höger (kortast väg på det sättet) och genom att ligga mer mitt i ån kunde jag få den yta jag behövde. Sen började klättrandet, placeringmässigt.

Ganska fort hade jag hittat en takt som kändes lämplig. Jag andades som vanligt bara åt höger och det var perfekt för då hade jag koll på var de flesta andra var. Efter ett tag, kanske uppemot 500-metersbojen, hittade jag igen Mats för ett ögonblick, och han mig. Men detta var ingen kompissimning utan jag gjorde mitt bästa för att simma ifrån honom likväl som jag simmade ifrån alla andra i närheten.

Vi hade dagen innan kollat upp lämpliga hållpunkter att sikta på i ån för att få en någorlunda rak bana och då och då tittade jag snabbt uppåt framåt i samband med andningen, för att orientera mig rätt. Hela tiden simmade jag om andra deltagare, något som sporrade mig att hålla en hög fart och inte slappna av för mycket. Jag insåg att de flesta som hunnit ifrån mig i starten var sådana som jag faktiskt var bättre än. Jag tittade lite framåt för att få sikte på några simmare och sen jobbade jag mig upp och förbi dom.

De två första kilometrarna i Vanån gick förvånansvärt snabbt och enkelt. Det hade blivit rejält glesare bland simmarna i vattnet när jag närmade mig broarna där Västerdalävlen och Vanån möttes. Rätt tvärt kom sedan den skarpa svängen till höger och jag kände det kallare vattnet i Västerdalälven. Troligtvis var det 17 grader där, och en grads skillnad känner man tydligt. Jag var dock varm i våtdräkten så det var inga problem.

Att vattnet var motströms under den sista kilometern i Västerdalälven var inte något som man kände konkret, men man märkte hur allting blev lite tyngre. Hela den sista kilometern kändes nästan lika lång som de två första. Jag hade dessutom fått korn på två simmare som jag stenhårt försökte simma om. Det ena var dessutom en tjej (syntes tydligt på den röda badmössan som damerna hade, jämfört med herrarnas vita) och det sporrade mig förstås lite extra. Jag tog mig upp jämsides med henne och låg där ett tag men så rykte hon ifrån lite och jag kunde inte hänga med helt utan hamnade i fötterna på henne.

Jag slet så hårt jag kunde och tyckte att målet fortsatte att vara långt borta trots att jag simmade på för allt jag förmådde. Jag tror vi var ungefär fyra stycken som kämpade inom några meters avstånd den sista biten. Närkampen när man simmar i öppet vatten är lite annorlunda än den i bassängen där alla har sin egen bana. Det var faktiskt rätt kul mitt i allt slit med trötta axlar och armar.

När vi så till slut på allvar närmade oss målet uppstod det lite förvirring för mig, jag hade helt enkelt inte riktigt koll på hur målgången skulle gå till. Jag trodde man skulle bara ta i en brygga vid målet, men det var i själva verket två ramper där simmarna simmade in och gick upp ur vattnet. Så när jag kom in för målgång simmade jag först fram till bryggans kant mellan ramperna innan jag insåg att jag skulle in i en av ramperna.

Det var med en stor lättnad jag strax där efter kunde gå upp för rampen, slita av mig badmössan och pusta ut. Tjejen jag hade kämpat så hårt för att försöka slå vann över mig med 4 sekunder skulle det senare visa sig när jag fick veta resultatet. Men just när jag kom upp ur vattnet var jag lite för trött och yr för att titta på den stora tidtagarklocka som fanns där någonstans, så jag hade ingen aning om vilken tid jag gjort. Jag upptäkte också att en av de jag kämpat mot på slutet var en simmare från Hudiksvall som jag kände.

Medan jag väntade på att kroppen skulle lugna ner sig noterade jag försiktigt att det faktiskt inte var så himla många andra i målområdet och en viss förhoppning om en hyfsat placering började växa fram. Efter att ha prickat av mig (streckkodsläsare mot badmössan) och fått medaljen alla som genomför loppet får väntade en god kopp varm saft. Ungefär då kom Mats fram till mig, han hade också gjort ett bra lopp och gått imål ungefär två minuter efter mig (skulle det visa sig).

Mats hade inte bara gått imål i Vansbrosimningen utan även slutit cirkeln och nu genomfört den beundransvärda “klassikern”. Han var värd ett stort grattis bara därför. Men jag var också nöjd att jag slagit honom, då allt annat hade varit en stor prestigeförlust för mig eftersom jag numera är en snabbare simmare än honom då han inte hållit på lika aktivit under alla år sedan vi var små, något jag faktiskt gjort.

Vi hämtade våra påsar med kläder som låg prydligt uppradade bakom duschområdet. Sen väntade en varm och skön dusch innanför de provisoriska väggarna av plast som skapade duschområdet och omklädningsytor. En fördel med att simma snabbt och vara i första startgruppen var att vi hann dit innan det hunnit bli köer och kunde i lugn och ro duscha och byta om.

Efter vi fått på oss torra kläder väntade maten, som ingick i anmälningsavgiften. Vi var fortsatt imponerade över den goda logistiken, det var tydligt att de som planerade och arrangerade hade gjort det förut. Maten var någon form av taco-aktig pyttipanna och den satt fint. Samtalsämnet hela tiden var förstås loppet och våra erfarenheter av det.

Mats hade sett tiden 38 minuter på titagarklockan vid målgången men ingen av oss visste vår exakta tid, än mindre placering. Mats som hade varit smart nog att ta med mobilen till startområdet och stoppat den i sin påse fick via SMS från sambon hemma i Umeå reda på att han placerat sig på 33:e plats med tiden 38.20. Det var helt klart bättre än väntat. Jag var jättenyfiken på min tid och placering och tvingade Mats att låta sambon ta reda på det också.

Jag vågade knappt tro det var sant när jag fick veta att jag tagit mig i mål på 16:e plats med min tid 36.12! Även om jag hade på känn att det gått bra var det också helt klart bättre än jag vågat hoppas på. 3181 stycken herrar tog sig i mål och bara 15 av dessa simmade snabbare än mig. Det var en skön känsla. Utöver dessa 15 herrar var det även 5 duktiga damer före mig i mål och överlägset bäst av dessa var förstås vårt stora långdistanshopp Eva Berglund, som till vardags tränar nere i Frankrike och tävlar för Jönköping.

Den enda smolken i bägaren just då var att regnet tagit fart och det gjorde att vi inte riktigt var så sugna på att gå utanför mattältet och titta på den långa strömmen av deltagare som hela tiden kom upp längs älven. Starten pågick nämligen ända fram till 14.00 eftersom de släppte på ungefär 400 per var 15:e minut.

När vi ätit klart och regnet lättat lite gick vi ändå ut och tittade lite på loppet innan vi gick tillbaka till Folkets Hus och satte oss i bilen. Vi hade kunnat åka hem redan då, men vi hade ungefär två timmar kvar till prisutdelningen klockan 15.00 och den ville vi se innan vi åkte hem mot Umeå igen.

Efter att ha kört närmare målområdet och väntat ytterligare i bilen började prisutdelningen närma sig och vi gav oss ut i duggregnet igen. Det var tur att vi stannat kvar för prisutdelningen för det visade sig att vi båda hade vunnit priser. Alla de 51 första i herrklassen hade faktiskt priser att hämta ut. Framför scenen stod ett antal fina varupriser uppdukade och därifrån fick pristagarna plocka vad de ville vart efter de ropades upp. Både jag och Mats fick därmed gå upp på scenen, krama kranskullan och sedan plocka oss ett pris.

Jag hade svårt att välja men till slut lät jag hemmets behov ta överhanden och jag tog ett strykjärn, något som passade bra då vårt strykjärn hemma var lite halvtrasigt. Mats var snabbare på att välja och gick fram till ett bastu-set bestående av hink och slev för bastubruk.

Därefter gick vi raskt tillbaka till bilen igen för att påbörja hemfärden. Regnet, som nästan gjort uppehåll under prisutdelningen, började tillta ordentligt och vi ville bara få komma iväg då vi hade en lång resa framför oss, upp till Umeå.

Vansbro var på det hela taget en kul upplevelse, arrangemanget var proffsigt och det fanns egentligen inget att klaga på, förutom det strilande regnet som började strax efter att vi gått i mål. Vi kände båda att vi absolut ville göra om detta och förhoppningsvis står vi där vid starten klockan 11.00 den 13 juli 2008 iförda varsin våtdräkt och med sikte på att göra ännu bättre tider.

I december förra året kom nytt tråkigt besked i serievärlden. Bill Amend meddelade att han slutade med dagliga strippar av FoxTrot.

© Bill Amend

FoxTrot var en ständig favorit för mig, både för att den ofta hade inslag av teknik- och inte minst Mac-skämt och för att skämten ofta knöt an till aktuella händelser. FoxTrot är dock inte helt död utan lever vidare som söndagsserie. Jag tycker dock att de välritade söndagsserierna i färg sällan är lika roliga som de dagliga serierna, det gäller inte bara FoxTrots, utan de flesta serier jag läser.

Idag upptäckte jag till min förskräckelse att en annan serie jag alltid blev glad av också lagts ned. Igår söndag publicerades den sista seriestrippen av Rob Harells underbara Big Top, serien om tioåriga Pete och hans lätt bisarra vänner på cirkusen Big Top.

© Rob Harell

Beskedet om nedläggningen kom tidigare den här månaden men jag hade missat det. Jag önskar Rob all lycka med sina andra projekt och tackar honom för alla skratt, men jag är samtidigt ledsen att se ännu en serie som i högsta grad lever och levererar försvinna.

Trots saknad och sorg i hjärtat finns det förstås fler bra serier. Kvar i trogen tjänst är fortfarande Dilbert.

© Scott Adams

Scott Adams har inte tappat stinget trots att han är inne på åttonde året. Faktum är att ju mer man jobbar i kontorsmiljö och ju mer man har att göra med kunder, kollegor och chefer, desto roligare blir Dilbert och desto mer känner man igen sig.

En relativt (av mig) nyupptäckt serie och en direkt favorit är xkcd, ritad av Randall Munroe.

© Randall Munroe

Serien är enkelt tecknad med streckgubbar och humorn är vetenskapligt nördig, när det blir riktigt avancerat hänger jag inte med, men för det mesta är det riktigt kul. Serien blandar friskt in kommunikation, förhållanden till andra och nostalgi (gärna från åttiotalet) och annat. En bonus är att det roligaste inte alltid finns i bilden, utan i form av Randalls kommantar som syns om man för muspekaren över bilden. xkcd blev populär på nätet när serien Sandwich spred sig som en löpeld. Några andra absoluta favoriter är Donald Knuth, Boombox och YouTube där han Randall skriver något som slagit mig många gånger: “The Internet has always had loud dumb people, but I’ve never sin anyting quite as bad as the people who comment on YouTube videos.”

I Sverige har vi ett gäng bra serietecknare också. Rocky går ju inte att missa men mina favoriter här hemma är Berglin och Carpe Diem.

© Jan och Maria Berglin

Berglin är numera en klassiker i SvD och går att läsa där varje vecka. Serien ritades från början av Jan Berglin men numera görs den av både Jan och hans fru Maria Berglin. Berglin gör samtidsbetraktelser, ett ord som i sig kanske inte för tankarna till humor av yttersta klass, men det är precis vad det här. Underfundigt och träffande.

© Niklas Eriksson

Carpe Diem är den senaste i raden av roliga serier från Niklas Eriksson som bor och verkar här i Umeå. Serien går varje dag i Västerbottens-Kuriren och har på senare tid även spridit sig vidare till andra tidningar i Sverige. Niklas har tidigare ritat andra serier också som Killian. Niklas teckningsstil är skön och humorn är underbar, massor av ordvitsar och vrickade tankegångar som jag önskar att jag själv kommit på. En extra bonus är att han regelbundet gör skämt som är direkt knutna till Umeå. Niklas ritar även träffsäkra sportserier för VK och GP.

Många människor tänker att de nån gång ska skriva en bok, men oftast blir det inte av. Jag tror det finns en och annan där ute som hyser liknande drömmar om att rita en serie. Men där är tröskeln ännu större för det krävs två skapande förmågor för att få till en bra serie, både ett bra manus och en bra tecknarstil (oavsett om det är streckgubbar eller avancerade teckningar). En minst lika viktig förmåga är att kunna leverera bra material regelbundet, inte något man ska underskatta svårigheten i. Det är också därför jag beundrar bra serietecknare för de är sådana allkonstnärer.

Om du har något slags filmintresse och uppskattar välgjord film så har jag svårt att se att du skulle bli besviken, trots hypen kring filmen. Filmen är bra på så många plan men inte minst är den ett fantastiskt väl genomfört hantverk. Jag funderar redan på om jag ska gå och se den igen.