Exempel 1: Facebook är dåligt för det är jobbigt att ha över 1000 vänner som man inte känner och vars liv jag inte är intresserade av.

Well, kanske du inte skulle ha lagt till tusentals personer som du inte känner? Utan 40-50 pers som faktiskt tycker det är kul att veta vad som händer i ditt liv?

Exempel 2: WYSIWYG-editorer är dåliga för att användarna kan sätta Comic Sans och färger och storlekar som förstör min webbdesign och för att det finns en myriad av knappar och funktioner.

Hur vore det att inte tillåta dessa förändringar och knappar då? De flesta WYSIWYG-editorer har utmärkta möjligheter att starkt begränsa vad användarna får göra, t.ex. bara sätta stycke (h1, h2, p, blockquote osv) och fet/kursiv stil och ingenting mer. Det räcker så. Rätt använt är en WYSIWYG-editor ett bra hjälpmedel för friktionsfri redigering för användare utan att det ställer till det för sajten och designen.

Jag har full förståelse för att fraktföretag inte kan garantera leverans över dagen till någon liten by djupt inne i Västerbottens vildmark, men kom igen, Umeå är inte så avlägset eller litet. Eller är det jag som ställer orimliga krav?

Matthew Wilder heter killen som skrev Break My Stride på åttiotalet, som en gåva till sig själv när han var utblottad. Blue Lagoon är inte de första att göra en coverhit av låten, men det var ett tag sedan den sista var en hit. Förra veckan gick Blue Lagoons version av låten in på 20:e plats på Trackslistan och idag steg den 8 placeringar till 12:e platsen.

1984 var jag åtta år och mycket musikintresserad när Herrey’s slog igenom med den fantastiska Diggi Loo, Diggi Ley. Jag har en teori om att musiken man lyssnar på när man är ungefär 8-10 år är den som sätter djupast spår i en (i alla fall om man aktivt lyssnar på musik). För mig innebär det musiken kring 1984-1986 (men även hits redan från 82 sitter djupt i mig) och då, 1984, var det två band som jag framförallt lyssnade på: Herrey’s och Twisted Sister.

Medan Twisted Sister har följt mig hela livet lämnade jag Herrey’s bakom mig rätt tidigt. Det hindrar inte att jag hann lyssna oändligt många gånger på Herrey’s skiva (eller kassettband i mitt fall) Diggi Loo, Diggi Ley som kom just 1984. Låterna från denna skiva är för evigt etsade i mitt inre, även om jag inte tänkt på dom vissa av dom på 20 år.

Varför denna utläggning om Herrey’s? Jo för att på deras skiva från 1984 finns det en låt som heter Ingenting som hindrar mej. Den är inget mindre än en svensk cover av just Matthew Wilders sköna Break My Stride. Den svenska texten är skriven av Ingela ”Pling” Forsman. Att detta var en cover hade jag förstås ingen aning om när jag var åtta år och tyckte att det var en superlåt som Herrey’s gjort. Varje gång Blue Lagoons version spelas på radio kommer det nostalgikänslor i mig och jag kan bara tänka på den svenska texten som Richard Herrey sjöng.

Jag har inte lyckats hitta texten till Ingenting som hindrar mej på nätet, därför har jag skrivit av den från skivan, så ordagrant jag kan:

INGENTING SOM HINDRAR MIG
(Sång: Richard)
(M. Wilder – G. Prestopino – I. Forsman)

Jag såg dej i min dröm i natt
jag sprang för att få fatt dig
och jag trodde jag var ikapp dej
men då var du redan någon annanstans
jag såg hur dina fötter gick som i trans

ref.
Du sa:
Det finns ingenting som hindrar mej
vill inte låta binda mej – oh nej
Du ser väl att jag flyger
det finns ingenting som fångar mej,
vet att jag aldrig ångrar mej – oh nej
Du ser väl att jag flyger

Du sa jag va’ den som du väntat på
att bara jag förstår dej
Jag sa okey du får mej, då blev du rädd
för det du sagt och gjort
Det e’ väl därför som du springer så fort
Du sa:

Ref.
Det finns ingenting…

Det finns inte någon mer än du
– som kan få mej
Det finns inte någon mer just nu
– Som kan nå mej
Om jag möter någon mer som du
– ska jag svara
Jag vill bara vara fri just nu
- För jag vet.

Ref. Det finns ingenting…

Låtar kan vara som tidsmaskiner tillbaka till till tider och minnen man glömt eller gömt. Den här låten är en sån låt.

Nån gång på dagen på måndagen körs äntligen paketet ut till ditt serviceställe. Samtidigt postas en avi till dig som anländer i brevlådan på tisdagen och meddelar att du äntligen kan hämta ut ditt paket. Hurra, ditt paket som kom till stan redan i fredag.

Det är ett i-landsproblem, men det är störande likafullt. Att veta att den där prylen eller skivan eller filmen eller vad det nu är du beställt egentligen finns på plats om Posten bara tillät dig att hämta ut den. Men nej, du får vänta till efter helgen. Det är såå frustrerande.

Det går visserligen att kapa en dag om du känner till kolliidnumret för paketet, då kan du skriva ner det och ta med dig din lapp till ditt serviceställe när du vet att paketet är på plats (vilket du förstås kollat på nätet). Detta har dock inte alltid gått så bra förut, man kunde vara tvungen att tjafsa en hel del för att de skulle lämna ut paketet utan en avi, men på senare tid har det gått bättre, nu rynkar de inte ens på näsan. Kanske för att Posten infört ett system med avisering via SMS eller e-post (förlåt, e-brev som Posten säger) som – om avsändaren begärt det – kan avisera ditt paket redan samma dag som det kommer in på servicestället. Därmed finns det legitima skäl att hämta ut paket utan en avi. Som tur är.

Gissa vem som väntat på ett paketet hela helgen lång?

Huvudrätt:

• Helstekt ört- och enbärskryddad oxfilé
• Hasselbackspotatis
• Gräddsås på viltfond och rårårda lingon
• Grönsallad med rödlök och extra lagrad balsamvinäger

Efterrätt:

• Nygräddad kladdkaka (med betoning på kladdig)
• Mjukglass gjord på vaniljglass och crème fraiche
• Kola gjord på kondenserad mjölk (som kokats i 3 timmar)
• Hallon

Hela middagen kan sammanfattas med ett ord: supergott! Kolan vi gjorde på kondenserad mjölk var främst ett expriment, men det blev rätt bra. Smakade som kola med en lätt messmörssmak.

Vid själva tolvslaget gick vi ut till parken utanför där några sköt raketer samt där vi kunde se hur luftballongerna som släppts nere i centrum kom åkande. Istället för det årliga fyrverkeriet hade de skänkt pengar till hjälporganisationer och köpt in 500 varmluftsballonger som sakta steg upp och gled över staden. Det var väldigt fint och passande med tanke på katastrofen.

Efter att vi skålat in det nya året gick vi in igen och festade loss på chips, morötter, dipp och godis samtidigt som vi spelade När då då, ett riktigt roligt kunskapsspel som alla brukar gilla. Vid två tittade även Maria förbi efter att ha varit på en annan fest. Nån gång efter tre drog sig folk hemåt och vi kunde konstatera att vi haft ett trevligt nyårsfirande.

Största wow-faktorn under kvällen stod jag för, eftersom jag med hjälp av Johanna hade plattat mitt långa och annars så väldigt lockiga hår (vilket såg ut såhär) och det fick en del hakor att tappas vid första anblicken.

Jag brukar inte skriva så mycket i dagsboksstil, men nu kände jag att det passade, så här kommer en liten rapport från julfirandet.

Speciellt är det tiden i stugan, där vi firar julen, som är så kort jämfört med när jag var liten. På tre-fyra dagar hinner man inte med så mycket utöver att fira julen, ta promenader vid havet och umgås med familjen. Årets julfirande började traditionsenligt med bad i Hörneforsbadet den 23:e, nu med både Peter och Johanna utöver familjen. Johanna stannade till julaftonsmorgonen sen åkte hon in till stan igen för att fira med sin familj. Vi andra var kvar där ute till kvällen på annandagen.

Även om vi bara är i stugan så betyder det inte att vi inte hinner träffa andra. På kvällen den 23:e tittade min kusin Martin och hans föräldrar förbi på väg upp mot Skellefteå där de skulle fira jul hos Fredrik. Sen på juldagen kom Johanna med sina föräldrar på besök. Och på annandagen stannade först Björn och Ingrid en stund på väg tillbaka till Sundsvall och senare på kvällen var det Martin och Fredrik som stannade för middag, även de på väg till Sundsvall förstås.

Julklappar fanns det förstås i stora mängder även denna jul. Vi har inte så dyra klappar, men vi har många. Det som kanske är lite ovanligt jämfört med en del andra familjer (eller?) är att vi har lika mycket klappar även till föräldrarna. Det är förstås alltid kul att få bra klappar, men det är minst lika roligt att ge riktigt bra klappar. Speciellt de där som man tror att nån vill ha utan att de visste om det. Till min bror hade jag chansat rejält och beställt Mind Hacks till min bror, en bok som jag hoppades var bra efter att ha läst författarnas blogg i anslutning till boken. Det visade sig att det var en riktig hit, boken passade perfekt in i de studier han ägnar sig åt just nu.

Sen ska det förstås rimmas på alla klappar, ett pyssel jag brukar ägna dötimmarna på julaftonen till, innan man äntligen får äta från julbordet. Julbordet är annars en av julens stora höjdpunkter och jag åt långt mer än jag borde, som man ska på julen.

Det var julen det. Jag har förstås fotat en del, framförallt när vi varit ute på promenader längs havet, men jag ligger så efter att jag inte ens hunnit lägga ut bilderna från julfirandet 2003. Med andra ord dröjer nog bilder från detta julfirande ett tag.

Jag vill att de personer som får en present av mig byter den ifall bytet gör personen mera nöjd. Målet med min gåva är i grund och botten en önskan om att berika mottagarens liv, att kunna ge något som gör en skillnad till det bättre i hans eller hennes liv.

Om jag ger en tröja till Anna som redan har 10 bra tröjor, men desperat saknar ett par bra jeans, då hoppas jag verkligen att Anna byter tröjan mot ett par jeans. Jag skulle absolut inte bli förolämpad. Tvärtom. Jag skulle bli mer förolämpad om hon inte bytte och tröjan hängde oanvänd i hennes garderob, än om hon har stor nytta av ett par nya jeans.

Ett annat exempel, kanske lite mera känsligt för det har att göra med smak: Jag råkar veta att Erik behöver en vattenkokare och jag ger honom en snygg svart vattenkokare i födelsedagspresent. Erik håller med om att den är snygg, men det råkar vara så att han har som mål att bara ha hushållsapparater i rostfritt stål. Erik har då tre alternativ: 1) att använda den svarta vattenkokaren trots att det bryter mot hans stil som han gärna vill ha, 2) att stoppa undan den svarta vattenkokaren och för egna pengar köpa en ny i rostfritt stål eller 3) byta den svarta vattenkokaren (som jag noggrant valt ut!) mot en i rostfritt utförande. Vilket alternativ tror ni jag föredrar?

Alternativ 3 såklart.

Har jag givit en gåva har jag ju tagit av mina resurser, och det vore väl skam om dessa resurser inte kommer till nytta. Speciellt om det beror på någon slags fånig stolthet som säger att presenter ska man minsann inte byta, det är en ogärning mot givaren. Att man skulle såra genom att rata givarens val. Såna föreställningar gör mig irriterad.

Vilket hyckleri det vore om Anna bara tog på sig tröjan emellanåt för att jag skulle se den på henne och tro att hon gillade den. Eller om Erik tog fram den svarta vattenkokaren varje gång jag kom på besök och stoppade undan den rostfria. Där har vi något jag skulle bli sårad över; att veta att dessa personer bakom min rygg ogillar mina val och inte alls har nytta av mina gåvor.

En present är en gåva som ska skänka glädje. För att göra det måste gåvan vara till nytta. Är den inte det ska den förstås bytas mot något som är till nytta och därmed skänker glädje. För det är glädjen man är ute efter.

—

Som en fotnot kan jag tipsa om ett lysande sätt att ge ett kvitto till någon. Ska en present bytas behövs vanligtvis kvittot. Men att ge ett kvitto är att säga precis hur mycket pengar man lagt ut på presenten och ofta vill man inte det, är presenten till nytta ska mottagaren inte behöva veta vad den kostade. Vare sig den var ovanligt dyr eller på rea. Kvittot behövs även för garantiärenden och reklamationer, så om presenten är mera påkostad är det en nödvändighet att även överlämna kvittot. Men hur ger man då ett kvitto utan att avslöja summan i onödan?

Jo, genom att stoppa kvittot i ett kuvert och försegla det. Kuvertet ger man tillsammans med presenten. Så enkelt är det. Behöver mottagaren aldrig använda kvittot får det ligga kvar i kuvertet utan att öppnas. Och kommer det en dag när det behövs är det bara att öppna kuvertet och plocka fram kvittot.

Det finns 4779 män som har förnamnet Adrian. Av dessa har 2840 namnet Adrian som tilltalsnamn/förstanamn.

Jag gjorde precis som alla andra gör; sökte på mitt eget namn. Jag har alltid varit rätt stolt över mitt namn och gillat det, bland annat för att det är rätt ovanligt (andra skäl är att det är snyggt, internationellt och historiskt). Det har alltid funnits med i almanackan, men när jag växte upp var det ytterst ovanligt. Under 90-talet fick dock Adrian en riktig boom och det finns ett antal Adrian runt omkring i grundskolan just nu. Men det är ändå under 3000 totalt som kallas sig för det.

Det finns 3 kvinnor som har förnamnet Adrian. Av dessa har 3 namnet Adrian som tilltalsnamn/förstanamn.

Det som ligger nära till hands när man kollat upp sitt eget namn är att kolla hur många av det motsatta könet som har namnet. Adrian är ett utpräglat mansnamn (även om många säkert kommer ihåg Rockys flickvän Adrian i just Rocky) men det finns uppenbarligen 3 kvinnor med det namnet.

Det finns 324 personer som har efternamnet Bengtson.

Efter att ha kollat upp förnamnet måste man ju kolla upp efternamnet också. Det känns bra att vi stavar med ett ”s” i vår familj, till skillnad från den vanligare stavningen:

Det finns 36930 personer som har efternamnet Bengtsson.

Min farfar, tror jag det var, tog bort det extra s:et ur efternamnet med motiveringen att det inte längre handlade om ”Bengts son”. Helt rätt. I dessa tider, när folk hittar på det ena fantasiefternamnet efter det andra för att vara unika, är det trevligt att redan vara speciell. Dock inte så speciell som några av mina vänner (Ångquist, 16 personer) och släktingar (Sigbjörn, 8 personer).

Det finns 159 personer som har efternamnet Adrian.

Och förstås måste man kolla en sak till, förnamnet som efternamn. Detta är lite kul, att det finns så pass många som använder mitt förnamn som efternamn. Tänk om jag skulle gifta mig med en tjej som hette Adrian i efternamn, då skulle jag kunna byta till det och heta Adrian Adrian. Rätt fräck.

Det finns 30 män som har förnamnet Bengtson.
Det finns ingen man som har bengtson som tilltalsnamn.

Ännu mera ovanligt. Jag förstår att ingen av dom valt det som tilltalsnamn. Men ändå alltså…

Det finns 1 kvinna som har förnamnet Bengtson.
Det finns ingen kvinna som har bengtson som tilltalsnamn.

Ah, jag har hittat henne, kvinnan i mitt liv! Om jag skulle gifta mig med henne blir vårt meddelande på telefonsvararen: ”Hej! Du har kommit till Adrian och Bengtson Bengtson. Vi är inte hemma just nu men lämna…”

Nu är nog alla varianter av egotrippade namnsökningar genomförda. Men innan jag knyter ihop påsen måste jag testa en sak:

Det finns 49 män som har förnamnet Robinson. Av dessa har 23 namnet Robinson som tilltalsnamn/förstanamn.

Robinson är alltså ett giltigt och använt förnamn. Tänk om jag skulle byta från Adrian till Robinson i förnamn. Sen gifter jag mig med en av de 159 personerna som har Adrian som efternamn (nån av dom måste ju vara kvinna) och byter från Bengtson till Adrian i efternamn. Då blir mitt nya namn Robinson Adrian! Yes!! B-kändislivet, here I come!