Nu visar det sig att det osannolika skett igen, av samma person och i samband med USA:s valvaka.

Såhär såg det ut 2004:

…och nu har det alltså hänt igen, fyra år senare:

Enligt kommentarer på YouTube kallas han för ”Falukorven” internt på TV4, jag har ingen aning om det stämmer, men det skulle i så fall kunna vara en del av förklaringen.

Å när vi ändå är inne på ämnet kan jag ju inte låta bli att ta med den felsägning som jag tycker är roligast av dom alla:

Tack vare min tjej upptäckte jag tidigt humorgruppen Klungan som härstammar härifrån Umeå. På den tiden, det var några år sedan, höll de på med en mindre föreställning som spelades för publik några gånger under två veckor, sedan skrev materialet. Det var lite småkul blandat med udda saker och alltid en portion livemusik. Allt var inte jättebra, men det gav mersmak.

Sedan den föreställningen har vi försökt att se varje ny show de satt upp och jag tror jag sett 5-6 olika shower med dem. När ”Stämning” sattes upp i vintras var det, så vitt jag vet, speciellt avsett för tv-inspelningen. Det var lite ovanligt för oss i publiken för mellan en del av sketcherna blev det paus och det ropades de ”bandbyte” till kameramännen. Sedan dess har vi väntat ivrigt på att inspelningen skulle visas på tv, men det hände inget. Klungan verkar inte ha någon egen hemsida och hos SVT stod det inget.

Inget fram till nyss vill säga. För nu har SVT presenterat sin humorsatsning under julen och där kan man läsa att den 30 december klockan 23.05 visas ”Stämning” i SVT1:

Humorgruppen Klungan bjuder på oförutsägbar, bitvis suggestiv och mycket skruvad humor i föreställningen Stämning. De tragikomiska och överpeppade karaktärerna delar med sig av halsbrytande bortförklaringar och livsfarliga överslagshandlingar, allt för att dölja sina egna misslyckanden. Sven Björklund, Carl Englén, Olof Wretling och Mattias Fransson bildar Klungan som bland annat ligger bakom P3-programmet ”Mammas nya kille”.

Så än en gång, missa inte detta!

Århundradets krig är en nyproducerad tysk dokumentärserie med aldrig tidigare visat arkivmaterial. I serien används autentiskt filmmaterial varav mycket är i färg. Vittnesmål från båda sidor berättar såväl hur de upplevde andra världskriget i stort, som enskilda händelser. Flera internationella historiker deltar i projektet.

I år är det sextio år sedan andra världskriget slutade. Det var ett krig som krävde över 50 miljoner människors liv, på slagfälten från Normandie till Kaukasus, i ubåtskrigföringen som rasade i Atlanten och i bombräderna över städerna. Tydligare än tidigare visade andra världskriget till vilka djup människosläktet kunde sjunka genom de ofattbara skändligheter och illdåd som folk var kapabla till att tilldela varandra.

Ända tills helt nyligen har andra världskriget i all slags dokumentation presenterats med nationell partiskhet. Nu, sextio år efter freden, är tiden mogen för forna fiender att skaka hand och visa vad kriget verkligen handlade om, medan de överlevande fortfarande finns i livet. Innan det är för sent.

Denna beskrivning stämmer bra in på programmet, det är fokus på människorna som deltog i och drabbades av kriget, inte storslagna strategier eller goda mot onda. Huvuddelen av programmet är intervjuer med de som var med när det hände och deras berättelser. Både från den allierade sidan och från den tyska sidan. Allt från enkla meniga till fartygschefer.

Jag har suttit fast vid tv:n varje avsnitt och fascinerats av historierna som berättas. Samtidigt förundras man över hur hemskt krig faktiskt är. Det är lätt att säga att krig är hemskt men svårt att verkligen förstå, när man inte drabbats själv.

Bland det hemskaste är att se hur några få människor (män) med makt kan skapa så mycket tragedier och död, ibland helt till ingen nytta. I de tre avsnitt som gått hittills har det handlat om slaget om Atlanten. Mannen som till stor del bär ansvaret för hur det utvecklade sig var tyskarnas örlogschef Dönitz som fortsatte att skicka ut ubåt efter ubåt med unga tyska män trots att de allierade redan vunnit slaget om Atlanten tack vare överlägsen teknik. Tänk att en person i fel position kan orsaka så många personers död.

I programmet intervjuas överlevande från de tyska ubåtarna och änkor till de som aldrig kom hem igen. Men även de britter och amerikaner som både blev beskjutna av tyska ubåtar eller jagade reda på dem och sänkte dem, intervjuas också. Eftersom det är människorna som är i fokus får man ansikten och äkta berättelser som på ett mycket bättre sätt kan få en att till en viss del förstå krigets fasor. Att sänka ett skepp eller en ubåt var inte bara en seger, det fanns människor där också som därmed förlorade sina liv och det var något de på båda sidor var medvetna om och led med.

Jag kan verkligen rekommendera den här programserien, både för de som är historiskt intresserade men även för de som vill få ett mänskligt ansikte på det nästan ogreppbart stora som andra världskriget var. Inte minst vill jag rekommendera den till de som främst är vapenintresserade, de som gillar båtar, stridsvagnar och krigstaktik mm. Dessa kan få sig en annan bild av kriget, bortanför mäktiga kanonrör och häftiga explosioner.

Vad jag skulle ha gjort var förstås att bara förutse vilka två som skulle gå till final, för var det en sak jag var säker på var det att Darin och Daniel skulle vara kvar till slutet (men då hade jag inte full koll på hur finalen gick till, hur många som var med där). Och så långt var det rätt. Men jag trodde att Darins popularitet skulle slå Daniels överlägsna sångförmåga. Där hade jag fel. Det visade sig att tittarna faktiskt valde den bästa sångaren, för nu ikväll vann slutligen Daniel hela Idol 2004.

Grattis Daniel, kul med en umebo som vinnare och helt rättvist. Darin var inte dålig, men Daniel klart bättre. Båda har nog en god chans att bli stjärnor på riktigt. Darin är som klippt och skuren för de svenska pophitmakarna.

Som fortsättning på TV-teman här måste jag bara få det sagt att en av de bästa serierna någonsin, skapad av en av de bästa manusförfattarna (Aaron Sorkin), har säsongstart om en vecka. Jag talar förstås om den intelligenta, kvicka, varma och mångfaldigt prisbelönta serien Vita huset. Som jag har väntat.

Jag kan fortfarande inte skaka av känslan av att allting bara var fejk. Juryns hårda ord är faktiskt en legitimering av att säga elaka saker, men man undrar samtidigt varför de absolut sämsta faktiskt ställde upp. Nu tror jag inte att det var fejkat, egentligen, men känslan finns kvar där. Känslan av att det var en ”kupp” för att få publicitet och de sämsta deltagarna egentligen var betalda av TV4. Det skulle vara så bra om det verkligen var så.

Nåväl, fejk eller inte, nu handlar det inte längre om att mobba taskiga sångare. Nu är programmet en tävling mellan ett gäng talangfyllda personer där tittarna avgör vilka som ska gå vidare. Efter att ha följt programmet till och från har jag kommit fram till vilka personer jag tror kommer vara kvar mot slutet.

De tre personer som kommer att vara kvar längst är Darin Zanyar, Cornelia Dahlgren och Daniel Lindström.

Den person som slutligen vinner Idol 2004 är Darin Zanyar.

Jag medger att det knappast är några högoddsare som jag plockat fram, det är nog fler än jag som tror att det kommer att gå precis såhär. Att Darin vinner verkar vara rätt självklart, han sjunger bra och han är ju så söt. Han verkar ha vunnit hjärtat hos varenda tjej i tidiga tonåren och antagligen en hel del andra också. Utöver honom tror jag att Cornelia kommer att vara kvar tack vare sin personliga utstrålning och speciella charm, och Daniel kommer att vara kvar för att han helt enkelt är så bra (att han är från Umeå gör ju inte saken sämre).

Om åtta program vet vi om mina gissningar slog in.

UPPDATERING: Ok, jag var värdelös på att gissa.