Vansbrosimningen är ett lopp i öppet vatten på 3000 meter som ingår i ”En svensk klassiker” (tillsammans med Vasaloppet, Vätternrundan och Lidingöloppet). Loppet består av 2000 meter simning medströms i Vanån och 1000 meter uppströms i Västerdalälven. Att det ingår i En svensk klassiker är ett genidrag och troligen huvudskälet till att deltaga för merparten av de över 4000 startande.

Som gammal simmare var dock mitt mål inte att bara deltaga eftersom att simma 3000 meter är knappast en uppoffring i sig, vi simmar normalt mer än så på varje träningspass. Att det går utomhus i kallt vatten där man trängs med hundratals andra simmare gör det till något rätt annorlunda än vanlig simning på bana i bassäng, men lika fullt ingen större utmaning. Därför var målet för mig att göra ett hyfsat resultat också.

Till vissas förtret är det tillåtet med våtdräkt i Vansbro (för enkelhetens skull kallar jag tävlingen kort och gott ”Vansbro”), något som gör rätt stor skillnad, både temperaturmässigt och resultatmässigt. För även om våtdräkten begränsar rörligheten ger den så pass mycket bättre vattenläge att det går betydligt snabbare. Nästan alla som simmar Vansbro idag har våtdräkt på sig, antingen med korta ärmar och ben eller med hela ärmar och ben.

Jag hade fått låna en våtdräkt av en dansk triatlet som simmat med oss i Umeå under året så jag slapp lägga ut de tusenlappar som en bra våtdräkt kostar (från 2000 kr och upp över 5000 kr kostar en fullstor våtdräkt). Jag upplevde att ”min” våtdräkt stramade lite väl mycket när jag skulle röra på armarna, men det var ändå bättre än att vara utan.

Mats och jag bilade ner till Vansbro på lördagen och kom fram vid middagstid till det lilla samhället efter drygt 70 mils bilresa. Vi hade bokat boende på Folkets Hus i Vansbro där vi fick en madrass och en kudde samt frukost nästa dag. Boendet fungerade bra, speciellt som vi hade turen att hitta ett mindre rum för oss själva till skillnad från att sova i den stora salen där de flesta sov.

Efter att ha hämtat ut våra startkuvert med den obilgatoriska badmössan (med startnummer och datachip) och en påse för transporten av överdragskläderna samt lite annan info, promenderade vi ut till startområdet för att rekognosera banan. Vansbro är ett litet samhälle och det tog bara 20 minuter att gå från boendet och tvärs igenom ”stan” ut till startområdet. Det var ett stilla lugn över det hela och vi kunde ana att det nästa dag skulle vara full rulle när nästan 5000 pers skulle passera området.

Vi var båda rätt sugna på att få simma, eftersom vi inte hade gjort något liknande tidigare så var vi spända på själva erfarenheten av hela händelsen. Hur skulle det vara att starta med hundratals andra? Hur skulle det kännas efter två kilometer? Skulle det kännas kallt i det 17-18-gradiga vattnet trots våtdräkt? Hur jobbigt skulle det bli egentligen?
Det arrangerades ingen gemensam middag på kvällen, kanske för att merparten av deltagarna kommer först på tävlingsdagen. Vi fick tips om en pizzeria som dock visade sig vara fullknökad med folk så istället gick vi till en annan (stans andra?) pizzeria där vi efter lite väntan fick oss en stor pastatallrik. Efter maten gick vi ut och rekognoserade den sista biten av banan, dvs den del som simmades i Västerdalälven upp mot målgången.

Nästa morgon kunde vi ta det rätt lugnt eftersom starten gick först 11.00. En viss spänning steg sakta inom oss ju närmare startögonblicket vi kom. Efter att ha smält frukosten och blandat våra sportdrycker packade vi ihop våra grejer och stoppade in allt i bilen, sånär som på tävlingsutrustningen förstås. Vi promenderade iväg mot startområdet och det tog inte många minuter innan det var fullt av människor på väg åt samma håll. Gårdagens stilla lugnt var nu utbytt mot ett mindre folkhav på vandring.

Framme vid startomådet var det full aktivitet. Överallt stod människor, män och kvinnor, gamla och unga, och förberedde sig genom att ta på sig våtdräkter, badmässor och simglasögon.

Eftersom vi båda är simmare hade vi anmält oss i tävlingsklassen och fick därmed starta i första startgruppen som gick iväg 11.00. De seedade simmarna fick starta från en brygga under järnvägsbron medan vi andra fick starta från kanterna och gå ner i vattnet.

Vi hade fått tips om att smörja in halsen med vaselin eftersom man annars lätt fick skavsår mot våtdräkten (något vi upptäckt att man verkligen fick när vi tränat i en sjö hemma i Umeå). När vi fått på oss våra våtdräkter, smörjt in halsarna och druckit det sista av sportdrycken packade vi ihop våra tillhörigheter och stoppade ner det i de med startnummer tydlig märkta påsarna. Påsarna lämnades i avsedd vagn, en av alla vagnar som stod uppställda redo att köras till målområdet.

Nu var det inte mycket kvar att göra, det var mindre än en kvart kvar till starten. Vi gick igenom avprickningen och sedan ner i vattnet för att ”simma in” oss lite. De 18 graderna i Vanån kändes inte alls speciellt kalla med våtdräkten på tyckte jag. Vi simmade över till andra sidan där vi hade planerat att starta ifrån.

Upprymda stod vi sedan och väntade de sista minuterna fram till start tillsammans med de hundratals andra i första startgruppen. Och så gick starten och folk rusade ner mot vattnet. Jag hade tänkt undvika att slåss alldeles i början så jag tog det rätt lugnt när jag gick i. Den första upplevelsen var hur svårt det var att ta sig fram i folkhavet, det simmade människor runt om en på båda sidorna och framför och bakom. Rätt kaosartat faktiskt.

De första två hundra meterna gick rätt långsamt då jag insåg att det var svårare än jag hade trott att leta sig ut till det friare vattnet till vänster i ån. Med folk simmandes överallt är man mer eller mindre fast där man är och likt en vattenpolospelare simmade jag frisim med huvudet ovan ytan mest hela tiden.

När så banan svängde av efter kanske 200 meter och vi kom ut i Vanån på riktigt blev det lite glesare och det gick att hitta fritt vatten. Den allmänna rekommendationen var att hålla till höger (kortast väg på det sättet) och genom att ligga mer mitt i ån kunde jag få den yta jag behövde. Sen började klättrandet, placeringmässigt.

Ganska fort hade jag hittat en takt som kändes lämplig. Jag andades som vanligt bara åt höger och det var perfekt för då hade jag koll på var de flesta andra var. Efter ett tag, kanske uppemot 500-metersbojen, hittade jag igen Mats för ett ögonblick, och han mig. Men detta var ingen kompissimning utan jag gjorde mitt bästa för att simma ifrån honom likväl som jag simmade ifrån alla andra i närheten.

Vi hade dagen innan kollat upp lämpliga hållpunkter att sikta på i ån för att få en någorlunda rak bana och då och då tittade jag snabbt uppåt framåt i samband med andningen, för att orientera mig rätt. Hela tiden simmade jag om andra deltagare, något som sporrade mig att hålla en hög fart och inte slappna av för mycket. Jag insåg att de flesta som hunnit ifrån mig i starten var sådana som jag faktiskt var bättre än. Jag tittade lite framåt för att få sikte på några simmare och sen jobbade jag mig upp och förbi dom.

De två första kilometrarna i Vanån gick förvånansvärt snabbt och enkelt. Det hade blivit rejält glesare bland simmarna i vattnet när jag närmade mig broarna där Västerdalävlen och Vanån möttes. Rätt tvärt kom sedan den skarpa svängen till höger och jag kände det kallare vattnet i Västerdalälven. Troligtvis var det 17 grader där, och en grads skillnad känner man tydligt. Jag var dock varm i våtdräkten så det var inga problem.

Att vattnet var motströms under den sista kilometern i Västerdalälven var inte något som man kände konkret, men man märkte hur allting blev lite tyngre. Hela den sista kilometern kändes nästan lika lång som de två första. Jag hade dessutom fått korn på två simmare som jag stenhårt försökte simma om. Det ena var dessutom en tjej (syntes tydligt på den röda badmössan som damerna hade, jämfört med herrarnas vita) och det sporrade mig förstås lite extra. Jag tog mig upp jämsides med henne och låg där ett tag men så rykte hon ifrån lite och jag kunde inte hänga med helt utan hamnade i fötterna på henne.

Jag slet så hårt jag kunde och tyckte att målet fortsatte att vara långt borta trots att jag simmade på för allt jag förmådde. Jag tror vi var ungefär fyra stycken som kämpade inom några meters avstånd den sista biten. Närkampen när man simmar i öppet vatten är lite annorlunda än den i bassängen där alla har sin egen bana. Det var faktiskt rätt kul mitt i allt slit med trötta axlar och armar.

När vi så till slut på allvar närmade oss målet uppstod det lite förvirring för mig, jag hade helt enkelt inte riktigt koll på hur målgången skulle gå till. Jag trodde man skulle bara ta i en brygga vid målet, men det var i själva verket två ramper där simmarna simmade in och gick upp ur vattnet. Så när jag kom in för målgång simmade jag först fram till bryggans kant mellan ramperna innan jag insåg att jag skulle in i en av ramperna.

Det var med en stor lättnad jag strax där efter kunde gå upp för rampen, slita av mig badmössan och pusta ut. Tjejen jag hade kämpat så hårt för att försöka slå vann över mig med 4 sekunder skulle det senare visa sig när jag fick veta resultatet. Men just när jag kom upp ur vattnet var jag lite för trött och yr för att titta på den stora tidtagarklocka som fanns där någonstans, så jag hade ingen aning om vilken tid jag gjort. Jag upptäkte också att en av de jag kämpat mot på slutet var en simmare från Hudiksvall som jag kände.

Medan jag väntade på att kroppen skulle lugna ner sig noterade jag försiktigt att det faktiskt inte var så himla många andra i målområdet och en viss förhoppning om en hyfsat placering började växa fram. Efter att ha prickat av mig (streckkodsläsare mot badmössan) och fått medaljen alla som genomför loppet får väntade en god kopp varm saft. Ungefär då kom Mats fram till mig, han hade också gjort ett bra lopp och gått imål ungefär två minuter efter mig (skulle det visa sig).

Mats hade inte bara gått imål i Vansbrosimningen utan även slutit cirkeln och nu genomfört den beundransvärda ”klassikern”. Han var värd ett stort grattis bara därför. Men jag var också nöjd att jag slagit honom, då allt annat hade varit en stor prestigeförlust för mig eftersom jag numera är en snabbare simmare än honom då han inte hållit på lika aktivit under alla år sedan vi var små, något jag faktiskt gjort.

Vi hämtade våra påsar med kläder som låg prydligt uppradade bakom duschområdet. Sen väntade en varm och skön dusch innanför de provisoriska väggarna av plast som skapade duschområdet och omklädningsytor. En fördel med att simma snabbt och vara i första startgruppen var att vi hann dit innan det hunnit bli köer och kunde i lugn och ro duscha och byta om.

Efter vi fått på oss torra kläder väntade maten, som ingick i anmälningsavgiften. Vi var fortsatt imponerade över den goda logistiken, det var tydligt att de som planerade och arrangerade hade gjort det förut. Maten var någon form av taco-aktig pyttipanna och den satt fint. Samtalsämnet hela tiden var förstås loppet och våra erfarenheter av det.

Mats hade sett tiden 38 minuter på titagarklockan vid målgången men ingen av oss visste vår exakta tid, än mindre placering. Mats som hade varit smart nog att ta med mobilen till startområdet och stoppat den i sin påse fick via SMS från sambon hemma i Umeå reda på att han placerat sig på 33:e plats med tiden 38.20. Det var helt klart bättre än väntat. Jag var jättenyfiken på min tid och placering och tvingade Mats att låta sambon ta reda på det också.

Jag vågade knappt tro det var sant när jag fick veta att jag tagit mig i mål på 16:e plats med min tid 36.12! Även om jag hade på känn att det gått bra var det också helt klart bättre än jag vågat hoppas på. 3181 stycken herrar tog sig i mål och bara 15 av dessa simmade snabbare än mig. Det var en skön känsla. Utöver dessa 15 herrar var det även 5 duktiga damer före mig i mål och överlägset bäst av dessa var förstås vårt stora långdistanshopp Eva Berglund, som till vardags tränar nere i Frankrike och tävlar för Jönköping.

Den enda smolken i bägaren just då var att regnet tagit fart och det gjorde att vi inte riktigt var så sugna på att gå utanför mattältet och titta på den långa strömmen av deltagare som hela tiden kom upp längs älven. Starten pågick nämligen ända fram till 14.00 eftersom de släppte på ungefär 400 per var 15:e minut.

När vi ätit klart och regnet lättat lite gick vi ändå ut och tittade lite på loppet innan vi gick tillbaka till Folkets Hus och satte oss i bilen. Vi hade kunnat åka hem redan då, men vi hade ungefär två timmar kvar till prisutdelningen klockan 15.00 och den ville vi se innan vi åkte hem mot Umeå igen.

Efter att ha kört närmare målområdet och väntat ytterligare i bilen började prisutdelningen närma sig och vi gav oss ut i duggregnet igen. Det var tur att vi stannat kvar för prisutdelningen för det visade sig att vi båda hade vunnit priser. Alla de 51 första i herrklassen hade faktiskt priser att hämta ut. Framför scenen stod ett antal fina varupriser uppdukade och därifrån fick pristagarna plocka vad de ville vart efter de ropades upp. Både jag och Mats fick därmed gå upp på scenen, krama kranskullan och sedan plocka oss ett pris.

Jag hade svårt att välja men till slut lät jag hemmets behov ta överhanden och jag tog ett strykjärn, något som passade bra då vårt strykjärn hemma var lite halvtrasigt. Mats var snabbare på att välja och gick fram till ett bastu-set bestående av hink och slev för bastubruk.

Därefter gick vi raskt tillbaka till bilen igen för att påbörja hemfärden. Regnet, som nästan gjort uppehåll under prisutdelningen, började tillta ordentligt och vi ville bara få komma iväg då vi hade en lång resa framför oss, upp till Umeå.

Vansbro var på det hela taget en kul upplevelse, arrangemanget var proffsigt och det fanns egentligen inget att klaga på, förutom det strilande regnet som började strax efter att vi gått i mål. Vi kände båda att vi absolut ville göra om detta och förhoppningsvis står vi där vid starten klockan 11.00 den 13 juli 2008 iförda varsin våtdräkt och med sikte på att göra ännu bättre tider.

Masters-EM är en gigantisk simtävling och liknar ingen annan simtävling jag varit på under mina dryga 20 år som tävlingsimmare. Över 4000 deltagare och över 10.000 starter. Tävlingen är nämligen öppen för alla som vill vara med, oavsett ålder eller tidigare gjorda tider. Detta gör att en enorm mängd simmare är med och det medför att ovanliga åtgärder har fått vidtagas för att effektivisera tävlingarna så långt det går. Här är några punkter:

• En normal simtävling har två tävlingpass per dag, ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen, på ungefär 2-3 timmar, ibland längre om det är väldigt mycket deltagare. På Masters-EM börjar tävlingarna varje dag 08.00 (vilket bara det är tidigare än det mesta annat) och pågår oavbrutet hela dagen fram till kvällen, igår till klockan 17, men det är beräknat att kunna hålla på ända till 20 vissa dagar.
• En normal simtävling simmas som mest på 8 banor. På Masters-EM simmas det på alla 10 tillgängliga banor hela tiden.
• En normal simtävling av det lite längre slaget brukar ha pauser under passen. På Masters-EM förekommer inga pauser alls.
• För att effektivisera det ytterliggare används s.k. ”hängade start” hela tiden. Det förkommer även på andra simtävlingar och innebär att simmarna som precis gått i mål ligger kvar i vattnet tills nästa heat har startat, först därefter lämnar de bassängen.
• Den mest uppseendeväckande åtgärden för att få effektiva tävlingar är den som används på 400 och 800 meter, nämligen 2 simmare per bana! Jag trodde knappt det var sant även om jag läst om det, men när jag kom hit fick jag veta att det verkligen är så. Istället för 10 simmare i vattnet samtidigt, en på varje bana, är det alltså 20 simmare i vattnet eftersom det är två på varje bana. För att lösa detta får ena simmaren den vänstra sidan och den andra simmaren den högra sidan av banan. I heatlistan står det att man t.ex. har bana 8 L eller 7 R beroende på om man ska simma till vänster eller höger. Simmaren som simmar till vänster startar först och ungefär en halv minut senare startar simmaren som ska simma till höger. Lite mer om hur det fungerade i praktiken senare.

För min del var det 200 medley som gällde igår. Jag kom till Eriksdalsbadet nån gång före halv tio tillsammans med Per som följt med från Uppsala där vi startade på morgonen. Det första jag fick göra var att gå till accrediteringen som gav mig mitt id-kort/passerkort som man ska bära synligt. Per fick ta sig runt till den vanliga entrén och betala sig in som besökande, vi försökte få med honom som tränare, men även dessa måste betala sig in.

Väl inne och ombytt gick jag iväg till femtiometersbassängen för att se var de låg till i programmet, jag hade den där oron i kroppen av att inte veta hur lång tid det var kvar till jag skulle simma. Där såg jag att de precis hade börjat på min gren. Vanligtvis betyder det att man ska simma rätt snart och är man inte ombytt och redo är man illa ute, men på den här mastodonttävlingen betydde det att det var 30 heat innan jag skulle starta, med andra ord rätt gott om tid för att hinna byta om, simma in, byta till tävlingskläder och ladda.

Vi simmade in i den fina kortbanan som finns där och som var full med masterssimmare. Man hörde mycket europeiska språk men rätt lite svenska faktiskt. Det var tyska, italienska, holländska, franska mm mm. Vi noterade också att väldigt många verkade simma in i hel- och halvdräkter, något som vi vanligtvis bara tävlar i. Det är förresten väldigt många som kör med dräkter av något slag. Många har det allra senaste från Speedo, Fast Skin, mer här än på en vanlig simtävling faktiskt.

Lite orolig för att det skulle börja skena iväg sprang jag iväg och kollade hur de låg till i min gren under insimmet. Det var dock ingen risk att missa det, när insimmet var klart (och då simmade jag ändå närmare 40 minuter) och jag hade bytt om var det fortfarande 10 heat kvar. När jag gick runt där kring tävlingsarenan hörde jag en kille som stod och läste upp grennamn och heat på engelska. Trots att det bara var heat 25 eller liknande i vattnet så ropade han upp heat 30, 31 och 32 (mitt heat). Då insåg jag att det var där man skulle gå för ”marshalling”, dvs där man samlas innan man ska köra sitt lopp. Och där skulle man vara en bra stund innan loppet.

Jag har aldrig varit på en stor internationell tävling förut med den här typen av procedur, även om jag ju många gånger hört ”call room” nämnas i stora tävlingssammanhang. Jag hade däremot läst om att man skulle infinna sig någonstans en kvart före loppet ungefär, men glömt bort det. Nu fick jag plötsligt lite bråttom, jag skyndade mig iväg för att få på hajdräkten (som jag lånat av en umesimmare) och inställa mig i marshalling.

Jag hade egentligen tänkt gå på toaletten också, men fick skippa det för jag var lite orolig att missa något. Inne i marshalling, som bestod av tält utanför byggnaden, fick man bocka av sig och så anvisades man till rätt gäng stolar av en funktionär, utifrån vilket heat man skulle simma i. De hade 10 stolar, en för varje bana, i ett gäng grupper. För varje start som gick flyttade alla grupper fram ett steg.

Jag var lite nervös för att jag verkligen gick med rätt gäng, jag kände ju inte till någon i mitt heat så jag kunde inte avgöra utifrån dom andra om det var rätt grupp. Plus att vid första omgången stolar satt en annan kille på min bana, bana nr 5, vilket gjorde mig ännu mera osäker. Men allt eftersom vi flyttade framåt insåg jag att jag nog var rätt ändå, för det var bara ett gäng killar bakom mig, det sista heatet i grenen.

Som sista anhalten kom man in i det som som antagligen är byggt som call room och där prickades man av ännu en gång och fick instruktioner om hur man skulle gå upp ur vattnet, var ens grejer skulle hamna osv. När heatet innan gick i vattnet fick vi lämna call room och gå in bakom startpallarna. Då var det bara att skaka loss det sista och inse att det var dags att tävla.

Mitt lopp gick sådär, jag hade känt mig rätt ok under insimmet, men jag tror att stressen kring hela proceduren innan loppet (framförallt osäkerheten på hur det gick till) hade gjort mig lite spänd. Sen hade jag ingen riktig aning om formen heller, jag hade haft ett längre sommaruppehåll före bröllopet och bara simmat lättare sedan dess, så någon riktig grundträning har jag inte i kroppen. Någon riktig långbaneträning har jag inte gjort på flera år dessutom.

Min tid blev i alla fall 2.29,44 och jag slutade som 16:e man i min åldersklass som ende (och därmed bäste!) svensk i klassen. Jag tappade några platser jämfört med startlistan, men den tog å andra sidan inte hänsyn till om anmälningstiden var från kort eller lång bana. Jag hade gärna gjort nån sekund bättre, men var ändå hyfsat nöjd under omständigheterna.

Efter avbad och ombyte gick Per och jag på jakt efter en välbehövlig lunch. Vi gick in på Hotell Clarion, som ligger alldeles ovanför badet, och frågade vad lunchen kostade där. Dyr, tänkte vi att den skulle vara, men inte så dyr. 205 kr skulle de ha för en lunch! Vi vände på klacken och hittade en indisk liten restaurang med lunch för under 60 kr istället, aningen rimligare pris.

Sen drog Per vidare och jag tog mig tillbaka till badet igen. I en nästan desperat brist på funktionärer hade simförbundet skickat ut mejl innan om att vi som deltog förutsattes hjälpa till som funktionär under tävlingarna nån gång. Jag hade anmält mig som frivillig under eftermiddagen igår och fick en plats på pass 3 som var 14-17.

45 minuter innan mitt pass började var det samling där vi fick veta vad som gällde. Jag skulle vara tidtagare på en bana och det innebar att trycka på en knapp varje gång simmaren på min bana vände eller gick i mål (för detta krävs ingen funktionärsutbildning). LEN, det europeiska simförbundet, vill ha 3 tidtagare på varje bana, därav det stora behovet av funktionärer. Nästan exakt klockan 14 gick vi på led in i simhallen och bytte av de funktionärer som stod där sedan innan.

Det är en rätt enkel uppgift att vara tidtagare, men det blev lite mera komplicerat av att vi skulle jobba enbart med 800-metersheat, dvs när det var två simmare per bana (se ovan). Det innebar att vi skulle hålla reda på en avtryckare för simmaren på vänster sida (avtryckare med svart tejp) och en för simmaren på höger sida (märkt med vit tejp). Så det gällde att aldrig göra fel, speciellt som eltidtagningen i vändningsplattorna var avslagen (fungerade inte med två simmare per bana).

Där stod jag sedan i tre timmar med en avtryckare i varje hand beskådandes ett till synes oändligt antal heat 800 meter frisim. Det var väl inte det mest exalterande jag gjort i mitt liv och en och annan gäspning slank ur mig. Men det var akut brist på funktionärer detta pass, så jag kände att min insats gjorde skillnad. Ganska precis vid femtiden så gick det sista heatet på 800 i vattnet och när det var klart behövdes inga avbytare (det var planerat ett fjärde pass med funktionärer) för då var dagens tävlingar faktiskt över. 4 grenar på 9 timmar utan paus, det ni!

Hur fungerade då det här med två simmare per bana? Tja, det fungerade rätt bra faktiskt. Men ibland blev det tokigt. Redan i det första heatet vi skulle ta tiden på (vilket var de äldsta männen som simmade 800) uppstod problem när även den andra simmaren, som skulle ta höger sida, hoppade i och simmade längst vänster sida. Som tur var upptäckte den första simmaren på vänster sida detta och bytte till höger. Vilket gjorde att vi som funktionärer fick hålla reda på att vi skulle trycka tvärtom just detta heatet. Och i högtalarna uppmanades funktionärerna att hjälpa simmarna att hålla reda på var de skulle simma eftersom vissa hade börjat simma varv istället för rakbana!

Med dyngblöta skor kunde jag i alla fall lämna min plats bakom bana 8 när det sista heatet hade gått i mål, för att få byta om till torra kläder. Sedan tog jag mig tvärs igenom Stockholm via tunnelbana, pendel och buss, fram till mina släktingar i Kungsängen.

Detta var den första dagen på Masters-EM för mig. Idag tävlar jag inget utan laddar för 200 fjäril imorgon. Då ska vi även simma vår lagkapp, vilket ska bli kul!

Thomas, chefstränaren, hade varit för sent ute för att boka Älvdalen i år och därmed föll valet på Uppsala (det är tyvärr så långt bort vi måste åka för att hitta en långbana inomhus så länge Umeås politiker inte inser att en sådan bassäng behövs här). Uppsala är trevligt och alla sätt och vis, men tyvärr tar Fyrishov, som driver badet, ut hutlösa priser för bassänghyra vilket speglar sig i avgiften för lägret. De höga avgifterna hos Fyrishov har länge varit ett problem för Uppsala Simsällskap som t.ex. fått inställa populära tävlingar som Norra Sverigemästerskapen för att de skulle gå back på tävlingen (normalt sett innebär en simtävling ett bra tillskott i kassan för den arrangerande klubben).

Hursomhelst valde jag att trots allt åka på lägret och det är jag glad över. 9 träningspass i sträck senare är jag väldigt mör och sliten i kroppen, men det hör till. Mitt självförtroende mådde gott när jag insåg att jag fortfarande utan problem kan träna lika bra som eller bättre än många simmare i Elitgruppen. Men lite mer stryk tar man ändå när man är drygt 28 år än när jag var 18, det känner jag i kroppen, speciellt i kombination med att jag numera alltså tränar ”X-gruppen”. Nu gäller det bara att förvalta detta på bästa sätt fram till Masters-SM. Skulle jag åka på simtävling idag skulle jag göra usla tider eftersom jag är så nedtränad just nu. Därför måste jag försöka toppa utan att samtidigt sjunka tillbaka till alltför lätt träning.

Socialt var lägret också en höjdare, jag bodde med de äldsta killarna (vilket i mitt fall innebär de som ”bara” är nästan 11 år yngre än mig) och vi hade kul tillsammans. Jag lärde mig spela riktig poker för första gången. Killarna är väldigt inne i poker precis som nästa alla andra killar i gymnasieålder i Sverige, det är en enorm trend har jag förstått. Förutom poker på skolorna är ju även poker på nätet och pokerprogram på tv en stor grej just nu, även för folk över skolålder. Men jag har inte haft tillfälle att spela med andra och jag har inte orkat försöka lära mig allting själv, därför var det perfekt att lära sig det på ett läger som detta (det heter ju trots allt träningsläger – då ska man väl träna på saker?).

Poker är ett rätt billigt nöje, för en insats på en tia kan man roa sig i flera timmar (förutsatt att man håller sig kvar någorlunda länge). Jag lyckades rätt bra för att vara nybörjare, på fem turneringar, eller vad man ska kalla det, blev jag tvåa två gånger och trea två gånger. Något slutpott kammade jag dock aldrig hem. Jag är rätt förutsägbar enligt dom andra, spelar alldeles för konsekvent när jag har bra kort och vågar inte bluffa speciellt mycket. Och framförallt vågar jag inte syna andras bluffar. Men det hör nog till när man precis börjat lära sig spelet.

På det hela taget ett trevligt läger med massor av meter i bassängen som förhoppningsvis ska gå att förvalta på något sätt. Jag märker också hur jag fortfarande tycker det är kul med sånt här, jag är inte för gammal ännu. Tyvärr är jag för gammal och för dålig (på tävling) för att vara välkommen att vara en del av gänget när det gäller den vanliga träningen här hemma. När de andra pratar om ett kommande läger på Kreta för USS-simmare (i Elitgruppen) i vår blir jag lite avundsjuk och sugen, jag vet att jag skulle gilla det om jag fick åka. Å andra sidan har jag andra prioriteringar i sommar som jag ska skriva om snart, så även om jag SM-kvalade igen (på 200 fjäril – något jag borde kunna fixa om jag fick tävla i långbana toppad) skulle jag inte kunna satsa i sommar. Nu spelar det ändå ingen roll eftersom jag aldrig skulle få åka, kvalad eller inte kvalad, men ändå.

Jag har förstås fotat en del och så småningom ska jag lägga ut bilderna i mitt fotoalbum, men jag vågar inte lova när det händer, jag ligger rätt efter med den biten och det är mycket annat att stå i. Jag ska dock försöka fixa det så snart som möjligt.

Förra året skedde en väldigt tråkig och onödig drunkningssolycka här i Umeå. En liten pojke (kring 9-10 år) drunknade här på vårt populära utebad nära stan, Nydalasjön. Han var ute i en gummibåt tillsammans med en några år äldre kompis när han på något sätt hamnade i vattnet och drunknade eftersom han inte kunde simma. Hans äldre kompis kunde inte heller simma. Det var en olycka som fick mycket uppmärksamhet och det pratades om badvakter och badsäkerhet, men i slutändan går det inte att tänka på annat än simkunnighet. Hade pojken kunnat simma hade han fått uppleva även denna sommar.

Både pojken som drunknade och hans kompis hade invandrarbakgrund. I DN:s artikel anges bland annat att ett av skälen till den dåliga simkunskapen är att en del barn bott en kort tid i landet och inte tidigare haft simundervisning. Därför är det förstås extra viktigt att ge dessa barn bra simundervisning.

Det är dock bara ett av flera skäl. Andra är medicinska, övervikt, rädsla, får inte för föräldrarna, handikapp med mera. Men i vart femte fall beror det på saker som faktiskt går att ändra på genom att ge mera resurser till simundervisningen i skolan och prioritera simundervisningen högre. Simundervisningen har så vitt jag vet försämrats en hel del på senare år, pga av att kommunerna och friskolorna inte satsar på det. Trots att kursplanen säger att i slutet av femte klass ska alla barn kunna simma och hantera nödsituationer i vatten.

Det blir inte lättare när simklubbarna får dåligt med utrymme i kommunala eller privata simhallar. Umeå simsällskap har en stor simskoleverksamhet som är en viktig inkomstkälla för klubben, men också en viktig källa till simkunskap hos barn. Om vi hade mer utrymme skulle vi kunna lära fler barn simma. Och det är viktigare än någonsin.