Få saker kan ta en tillbaka till barndomen i ett ögonblick så som tonerna från en av alla melodier Georg Riedel komponerade för Astrid Lindgrens sagovärld. Säg den som är under 50 och inte får ”Instant Childhood™” när han eller hon hör början på Idas sommarvisa eller Du kära lilla Snickerbo. Jag tvivlar på att någon annan kompositör har rotat sig så djupt ner i folksjälen som Georg Riedel har.

Om du kan höra detta utan att tänka på skolavslutning misstänker jag starkt att du ljuger eller inte vuxit upp i Sverige.

För min del är det framförallt tonerna från Pippis filmer och tv-serie som slår an strängar av barndom, nostalgi och en massa känslor. Det var glada och roliga sånger men också mörkare melodier med dova och sorgliga undertoner, ibland rent av lite skrämmande. Som den hårresande Kalle Teodor som Pippi sjunger i långfilmen Pippi Långstrump på de sju haven.

Nu när jag har två små barn går Pippi på heavy rotation här hemma. Det började med den nyare tecknade Pippi-filmen men den förpassades snabbt till dammsamlare när jag började visa den gamla tv-serien och filmerna från 69-70. Både sonen (1,5 år) och dottern (3,5 år) älskar Pippi och min dotter är tidvis övertygad om att hon är Pippi. Sämre förebilder kan en ung tjej ha vill jag lova. Båda barnen gillar att dansa runt och sjunga Sjörövar-Fabbe.

Jag har inte fullt så dåligt samvete när TV:n är barnvakt för en stund om det är gamla Pippi som visas. Men risken är stor att även jag fastnar framför TV:n och än en gång ser till exempel På rymmen med Pippi Långstrump tillsammans med barnen. Det är förunderligt hur väl detta fungerar än i dag.

(Det går inte att nämna Pippi och musik utan att ta upp Jan Johansson som komponerade den klassiska melodin Här kommer Pippi Långstrump. Han gick tyvärr bort redan 1968 och därefter tog Georg Riedel över komponeringen av musik till Astrid Lindgrens filmer och tv-serier.)

Om du har små barn idag, unna dom att ta del av dessa skatter tillsammans med dig och om inte, pallra dig iväg till YouTube och gräv lite i det fantastiska arkiv av melodier som berör både gammal och ung. Och nästa gång du med en nostalgisk tår i ögonvrån tänker tillbaka på Astrid Lindgrens påverkan på din barndom, skänk då en tanke till Georg Riedel också.

Idag tänkte jag kolla upp det en gång för alla och gick till Wikipedia-sidan om låten. Mycket riktigt fanns det en paragraf längst ner på sidan som handlade om sången When I Need You som är slående lik delar av refrängen från Famous Blue Raincoat. Detta var ju sången jag hade i skallen, men bara inte kunde få ut! Den är skriven av Albert Hammond och Carole Bayer Sager, men blev största hiten i Leo Sayers version. Den versionen blev han också stämd för, å Cohens vägnar, och dom gjorde upp i godo, allt enligt Wikipedia.

En gnagande känsla mindre (eller heter det färre?), nätet har sin nytta emellanåt. Och Cohens sång är vackrare, om än att det är mycket nostalgi kring When I Need You för min del.

Mange ger en känga åt hela skvallerpressen, både dokusåpablondinerna och de så kallade journalisterna som skriver på kvällstidningarna. Här är refrängen som är en höjdare bara den, men missa inte hela låten:

Jag söker lite tröst (så jag talar ut)
Jag köper fina bröst (å jag talar ut)
Jag känner mig så kränkt (så jag talar ut)
Jag har inte riktigt tänkt (men jag talar ut)

Förgiftad luft

En stilla önskan till nästa år: Gör Umeå Open rökfritt! Det är så tråkigt att det är tillåtet att röka överallt på festivalen vilket ställer till det för alla astmatiker, gravida kvinnor och andra som helt enkelt vill slippa dra i sig tjära och andra cancerogena partiklar. När till och med krogarna insett att friheten att röka faktiskt får stå tillbaka för hänsynen till medmänniskor, varför kan inte en ung och medveten festival som Umeå Open också införa rökfritt?

Var är invandrarna?

Jag trodde att jag skulle känna mig lite utanför på Umeå Open, lite för gammal och inte lika hippt klädd som dagens unga. Men så var det inte, det var blandade stilar och blandade åldrar även om gymnasieåldern förstås dominerade. Men var var Umeås invandrare? Det såg ut att bara vara vita svenska ungdomar där, de gånger jag såg utlänningar var det ditresta ungdomar från Europa eller möjligen USA. Är musikstilarna fel eller känner invandrare sig inte välkomna där?

Det var de två saker som slog mig under mitt besök på festivalen. Här är lite kommentarer om artisterna jag såg på festivalen under lördagen:

Isolation Years

Det lokala Umeåbandet Isolation Years bjöd på en riktigt skön spelning. De spelade bra och musiken är tilltalande utan att sticka ut. Det var skönt att sitta i Idun och bara ta in liksom. Jämfört med Deportees gillar jag nog det här snäppet bättre, det är lättlyssnat, men det är bra också. Däremot känner jag ändå inget akut behov av att springa ut och köpa deras skiva.

Electrocute

Gick ut ganska fort efter att ha gått in i Studion där Electrocute uppträdde. De två tjejerna på scenen hade mycket energi i sin skrikpunkelectromusik, men det var inte så tilltalande och då är jag ändå väldigt öppen i min musiksmak. Lady Sovereign igår var betydligt intressantare i så fall.

Le Tigre

Det var kul att få se Le Tigre bara för att ha gjort det. De bjuder på en show som inte är som något annat. Trots en hel del aggression och ett ytterst medvetet politiskt budskap verkar de ha rätt kul på scenen. Tyvärr känns det lite som ”för tjejer – av tjejer” och som kille tar man inte till sig det riktigt, det är inte mig dom pratar med alls, oavsett om jag är engagerar i kvinnors rättigheter eller inte. Om man jämför med The Ark som spelade dagen innan är det rätt stor skillnad. När Ola Salo sjunger om allas rätt till sin sexuella läggning och rätten för homosexuella att ha barn känns det inte alls lika vi-och-dom även om jag inte är homosexuell. Med Le Tigre känns det däremot tydligt att musiken och budskapet är till för tjejer/kvinnor (förutom i deras anti-Bush-sång mot krig och för fred). Men vad vet jag, det kanske säger mer om mig än om Le Tigre… Musikmässigt var det annars underhållande i samband med showen, men inte mer än så.

Doktor Kosmos

Årets hemliga band visade sig vara Doktor Kosmos. Jag kände inte igen dom när vi kom in i Äpplet men Uje Brandelius röst gick inte att ta miste på. Vi tittade på dom ett tag, men vi blev lite rastlösa och gick vidare. Jag tror jag hellre lyssnar på Doktor Kosmos i lugn och ro hemma.

Frida Hyvönen

Frida Hyvönen är rätt omtalad på senare tid som den andra stora artisten från lilla Robertsfors mellan Umeå och Skellefteå (den första är förstås Sahara Hotnights) och jag har uppskattat hennes musik på P3. Att se henne live var trevligt trots att lokalen och tillfället kändes fel. Istället för Studion och festival skulle jag vilja se henne när man sitter till bord vid tända små trevliga ljus i en lagomt mysik lokal. Jag skulle nog välja en spelning med Frida framför Ane Brun som vi såg i fredags. Nu blev vi tyvärr inte så långvariga på Frida för Looptroop hägrade, något jag inte ville missa.

Looptroop

Looptroop var ett av mina absoluta måsten på årets Umeå Open (The Ark var mitt andra måste). Jag har sett dom live en gång för snart 4 år sedan (på Piteå dansar och ler) och då var jag imponerad av hur bra de lät live. De är så tajta och duktiga på det dom gör att jag gillar det trots att jag inte är en regelbunden hiphoplyssnare. Jag har lyssnat rätt mycket på Government Music, Promoes solodebut, men det är ungefär det. Spelningen på Umeå Open i år var ingen besvikelse, de gör det dom gör väldigt bra helt enkelt, även om den inte var en total fullträff heller. Promoe var inte riktigt lika glad och sprallig på scen som jag sett honom förut. En superentusiastisk publik på golvet bidrog däremot till att göra det hela extra kul. De fick till och med killarna att köra en liten bit av Jag sköt Palme, något jag inte tror de hade planerat innan. Avslutningen med Promoes svängiga These Walls Don’t Lie fick publiken att nå kokpunkt och det var mäktigt att se. En bra spelning.

Moneybrother

Av vänner som är die hard Moneybrother-fans har jag fått veta att man inte har hört Moneybrother förrän man hört (och sett) honom live. Själv är jag inget stort fan men inte helt oäven heller. Typisk P3-musik vilket innebär att jag hört massor av hans låtar utan att någonsin lyssnat på dem aktivt. Som avslutning på hela Umeå Open och med goda rekommendationer från vänner hade jag en viss förväntan på denna spelning. Förväntningar som infriades, för det var en bra spelning och kul att se. Hans skruvade mellansnack verkade växla mellan totalt självutlämnande och mytomani på ett mycket underhållande sätt. Musiken var bra och både sång och spelandet var riktigt bra. Så för att inte vara ett fan av Moneybrother var det ändå en väldigt trevlig spelning som kändes superkort – något som i sig brukar vara ett bra betyg. Dyker han upp på nån festival i sommar som jag besöker ska jag försöka se honom igen.

Ikväll har jag sett några artister och jag tänkte skriva en kort kommentar om varje:

Deportees

Killarna i det nästan lokala bandet Deportees har fått mycket speltid i P3 under senare tid (tror det är 3 stycken låtar som P3 spelat mycket av) och live var de ingen besvikelse heller. Även om låtarna man kände igen var bäst, det är väl oftast så, var även det andra angenämt.

Lady Sovereign

Att gå från Deportees till Lady Sovereign var verkligen att byta universum. Från ett gäng lokala hemtrevliga killar som gör ett gediget gitarrbaserat hantverk till en ung liten kaxig tjej från England som rappar fort och hårt till tunga och omväxlande snabba beats á la UK Garage-stil (tror jag). Hon var en upplevelse att se och den tunga basen med rejält tryck tilltalar alltid mig. Det är nog inget jag skulle lyssna på speciellt mycket hemma däremot. Och det var lite svårt att veta när hon själv sjöng/rappade och när det bara var pålagt, för de flesta refränger verkade vara pålagd sång.

Ane Brun

En till 180-gradersvändning blev det när nästa artist var Ane Brun. Hon är likt Lady Sovereign en tjej som ensam står på scen, men där slutar likheterna. Norskan spelar en helt annan musik som är vacker, lågmäld och rätt lugn. Tyvärr kändes det lite tråkigt, jag tror jag mycket hellre hade sett henne i en mera privat, intimare miljö i en mindre lokal. Nu blev det mest bara tråkigt tyvärr, trots att hon gjorde bra ifrån sig.

The Ark

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag ser The Ark live, men de har aldrig gjort mig besviken hittills. Energin som Ola Salo bjuder på är enastående och tillsammans med ett tajt spelande band är det verkligen ett band som ska ses och inte bara höras. Därför var det perfekt att sitta där vi satt, på fjärde raden så att man precis kom upp och såg ovanför den folkmassa som stod på golvet framför scenen. Det blev nära men det gick ändå att se utan hinder, något som sällan är fallet när man står på golvet. Och se ska man som sagt göra, för Ola Salo bjuder på sig och det med besked. Men det är klart, det ryckte i benen också, annat vore konstigt med en så dans- och hoppvänlig musik som de har. Det brakade loss redan i första låten, den aktuella hiten Clamour for Glamour, och publiken var med direkt. Sen varvades nytt material med gamla hits. Det enda negativa, förutom att det var en rätt kort spelning som det ofta är på festivaler, var att Olas röst inte riktigt hördes så starkt som den borde göra. Hans röst tål att höras och de får gärna dra på den lite mer. En energirik avslutning på min första dag på Umeå Open.

Matthew Wilder heter killen som skrev Break My Stride på åttiotalet, som en gåva till sig själv när han var utblottad. Blue Lagoon är inte de första att göra en coverhit av låten, men det var ett tag sedan den sista var en hit. Förra veckan gick Blue Lagoons version av låten in på 20:e plats på Trackslistan och idag steg den 8 placeringar till 12:e platsen.

1984 var jag åtta år och mycket musikintresserad när Herrey’s slog igenom med den fantastiska Diggi Loo, Diggi Ley. Jag har en teori om att musiken man lyssnar på när man är ungefär 8-10 år är den som sätter djupast spår i en (i alla fall om man aktivt lyssnar på musik). För mig innebär det musiken kring 1984-1986 (men även hits redan från 82 sitter djupt i mig) och då, 1984, var det två band som jag framförallt lyssnade på: Herrey’s och Twisted Sister.

Medan Twisted Sister har följt mig hela livet lämnade jag Herrey’s bakom mig rätt tidigt. Det hindrar inte att jag hann lyssna oändligt många gånger på Herrey’s skiva (eller kassettband i mitt fall) Diggi Loo, Diggi Ley som kom just 1984. Låterna från denna skiva är för evigt etsade i mitt inre, även om jag inte tänkt på dom vissa av dom på 20 år.

Varför denna utläggning om Herrey’s? Jo för att på deras skiva från 1984 finns det en låt som heter Ingenting som hindrar mej. Den är inget mindre än en svensk cover av just Matthew Wilders sköna Break My Stride. Den svenska texten är skriven av Ingela ”Pling” Forsman. Att detta var en cover hade jag förstås ingen aning om när jag var åtta år och tyckte att det var en superlåt som Herrey’s gjort. Varje gång Blue Lagoons version spelas på radio kommer det nostalgikänslor i mig och jag kan bara tänka på den svenska texten som Richard Herrey sjöng.

Jag har inte lyckats hitta texten till Ingenting som hindrar mej på nätet, därför har jag skrivit av den från skivan, så ordagrant jag kan:

INGENTING SOM HINDRAR MIG
(Sång: Richard)
(M. Wilder – G. Prestopino – I. Forsman)

Jag såg dej i min dröm i natt
jag sprang för att få fatt dig
och jag trodde jag var ikapp dej
men då var du redan någon annanstans
jag såg hur dina fötter gick som i trans

ref.
Du sa:
Det finns ingenting som hindrar mej
vill inte låta binda mej – oh nej
Du ser väl att jag flyger
det finns ingenting som fångar mej,
vet att jag aldrig ångrar mej – oh nej
Du ser väl att jag flyger

Du sa jag va’ den som du väntat på
att bara jag förstår dej
Jag sa okey du får mej, då blev du rädd
för det du sagt och gjort
Det e’ väl därför som du springer så fort
Du sa:

Ref.
Det finns ingenting…

Det finns inte någon mer än du
– som kan få mej
Det finns inte någon mer just nu
– Som kan nå mej
Om jag möter någon mer som du
– ska jag svara
Jag vill bara vara fri just nu
- För jag vet.

Ref. Det finns ingenting…

Låtar kan vara som tidsmaskiner tillbaka till till tider och minnen man glömt eller gömt. Den här låten är en sån låt.

I år tog det helt skruvade proportioner. Shirley Clamp bjöd på en djup urringning i första delfinalen och kommentarerna haglade om detta (till och med i förväg som när Aftonbladet inför kvällen skrev Shirley Clamp blottar sina bröst.). Rubrikerna handlade om hur hon vann på sin röst och sina bröst. Aftonbladet meddelade att Bröstkuppen gick hem genom att skriva Shirley Clamps bröstkupp gick hem. Segrarinnans djupa och uppmärksammade urringning var det stora samtalsämnet efter deltävlingen. – Hon vann tack vare sina fantastiska bröst, säger Therese Andersson, sångerska i Pay-tv.

Shirley var förstås måttligt nöjd med uppståndelsen kring hennes barm. Till exempel när hon i Aftonbladets chatt fick några frågor kring detta och sensationsjournalistiken i kvällstidningarna valde förstås att döpa artikeln till Varför visar du så mycket bröst?. Hon stack inte under stol med att hon var less på fokusen, som när hon fick frågan om de var äkta och svarade: - Ja, de är äkta men det känns korkat att få kommentera mina bröst hela tiden. En tjej frågade därefter Du har ju en sådan otrolig röst och utstrålning. Varför måste du då visa så mycket av dina bröst? och Shirley svarade - Det är Melodifestival och man får möjlighet att klä upp sig. Om det då innebär att jag som är storbystad visar lite mera bröst än jag gör i en t-shirt så gör inte det mig någonting. Jag hoppas att alla som har läst tidningarna förstår att det inte har någonting med röstningen att göra.

Tyvärr blir det nog inte som Shirley hoppades eftersom tidningarna själva gärna frossar i spekulationerna kring om hennes blottade byst gav poäng. Men Shirley hade en god poäng i vad hon sa, nämligen att storbystade tjejer visar mer bröst om de har på sig urringade kläder. Och där nånstans är kärnan till det hela. För problemet är att storbystade tjejer diskrimineras. De diskrimineras för de har en kropp som måste döljas, annars hamnar all fokus på deras bröst.

Tidningarna slår upp det på löpsedlarna och folk är upprörda över att det ska behöva vara så mycket naket. Något som aldrig hade fått samma proportioner om Shirley Clamp varit en A-kupa. Men har man stora bröst är det vulgärt, blottande, utbjudande, billigt och fel att ha urringat. En sak om det handlar om överdrivna fejkade silikonbomber likt Silvstedts, men när naturligt kurviga tjejer inte får ha samma kläder som andra är det inte riktigt rättvist.

Samtidigt måste man förstås vända på resonemanget också. Folk reagerar på stora bröst, det råder en stor bröstfixering i samhället. Jag har inga siffror på det, men jag kan sätta en slant på att kvinnor som faktiskt i högre utsträckning än män reagerar på det. Det är allmänt känt killar emellan att stora bröst inte alls är det enda idealet. Det är rätt blandat, de flesta gillar lagoma, men det är nästan lika många som gillar små som stora. Tyvärr når det sällan ut till tjejer som engagerar sig i kvinnors rättigheter eftersom man ofta hör att killar bara gillar trådsmala tjejer med jättebomber eftersom det är medias bild och den lyder alla killar under.

Oavsett vad man gillar reagerar dock de flesta på stora bröst, precis som folk reagerar på andra saker som skiljer sig från mängden. Om nån har enorma muskler eller är extremt kortväxt reagerar folk även på detta. Bröst har dock något av en särställning, i alla fall i vårt västerländska samhälle. Händelsen i USA när Janet Jackson, ve och fasa, blottade en bröstvårta och nationen var i chock, säger en hel del om det. Bröstvårtorna är den förbjudna mark man aldrig får gå in på för det är förskräckligt, det väcker anstöt och är omoraliskt i USA. Om de sitter på en kvinna vill säga. För män har friheten att låta överkroppen vara bar och visa den där lite mörkare delen av huden på bröstkorgen utan att det blir ramaskri. Som tur är är Sverige inte USA. Men storleken och mängden hud skapar ändå stora rubriker här i vårt frigjorda land.

Samtidigt som man kan ondgöra sig över kvällstidningarnas frosserier i ämnet måste man inse att det faktiskt är precis detta som talas om ute i stugorna i landet. Det var inte bara några reportrar på Aftonbladet och Expressen som reagerade i enskildhet, jag är rätt säker på att de flesta som såg Shirley Clamps framträdande höjde på ögonbrynen. För stora bröst gör sånt hos folk. Män som kvinnor, tjejer som killar. Men frågan är om tidningarna verkligen ska hänga på detta bara därför? De hävdar att de skriver vad folk vill läsa. Har Shirley en svällande byst i en djup urringning då är det av allmänintresse och därmed stoff att göra rubriker och artiklar av.

Det är möjligt att det är av allmänt intresse, men jag upplever det ändå som rätt lågt att skriva på det sättet som det görs nu. Som när både Aftonbladet (Shirley döljer brösten i Globen) och Expressen (I finalen döljer Shirley brösten) gjorde en nyhet av att Shirley skulle strama upp sig lite inför finalen. Men säljer gör det säkert.

Nästa bröstchock, som tidningarna valt att kalla det, var när Sanna Nielsen visade upp vad hon hade i den andra delfinalen. Den tidigare så tillknäppta Sanna som två år tidigare sagt: Jag kommer aldrig att klä av mig för att få hamna på bild i någon tidning. – Jag vill lämna lite åt fantasin. hade nu valt att trots allt lämna lite mindre åt fantasin: Jag är kvinna nu och det går väl igen i vilka scenkläder jag väljer att ha på mig. Jag hoppas verkligen att alla tycker om min klänning. Det blir vanligare och vanligare att artister visar hud på scenen, så varför inte jag?

I mina ögon har Sanna rätt, hon har rätt att visa hud på scenen hon med. Man kan diskutera om det är rätt eller fel rent allmänt, men min poäng är att om det är ok för normalbystade och småbystade tjejer att visa hud, då borde det vara ok för storbystade att göra det. För precis som Shirley är Sanna, så vitt jag vet, naturligt skapt på det sättet. Och precis som för Shirley skapade det rubriker och kommentarer. Nu handlade hela rapporteringen melodifestivalen om bröst helt plötsligt. Det hade blivit bröstfestivalen.

I Här gör killarna revolt mot alla djupa urringningar meddelade Expressen att Sanna Nielsen vann schlaget om brösten. Och i Schlager-slaget om kläderna att Mycket hud och mycket bröst är trenden bland schlager-SM:s kvinnliga deltagare. Sanna Nielsen, Josefin Nilsson, Camilla Brinck och Arja Saijonmaa tar efter Shirley Clamp. Aftonbladets Fredrik Virtanen ville förstås inte vara sämre utan skrev en helt tuttfixerad artikel inför den andra delfinalen i Linköping som inleddes med Behagen som avgör tävlingen – Ett par stora bröst vinner i kväll. Kanske rent av två par. Han fortsatte med att värna om de stackars barnfamiljerna: Jag har då rakt inget emot bröst. Men när det kommer till barn är det känsligare. Därför är det inte helt klockrent med den tuttkarneval som kommer att visas i direktsänd familje-tv i kväll. Snacka om att styra in folket på en enda typ av tankegångar inför kvällen. Han stoppade inte där utan fortsätter med Ståtliga Sanna Nielsens hisnande byst må vara allra mest påtaglig – Shirley Clamps urringning i Göteborg var rent minimal i jämförelse och Främst slåss den härliga finska bystdrottningen Arja Saijonmaa mot den vilda gotländskan Josefin Nilsson, som gör sitt bästa hon också med den egentligen allra djupaste urringningen. Bröstfestivalen, anyone?

När Jessica Folker klev upp på scenen i den tredje delfinalen var det i den absolut största urringningen hittills. Men här uteblev bröstchock i rubrikerna. Jessica har nämligen små bröst och då är det smakfullt istället. Hennes vågade urringning och klänning blev ett samtalsämne den med, men främst för att den var så ful och inte alls passade på henne. Anders Nunstedt på Expressen lanserade till och med teorin att Hon föll på rösten – och på brösten. Det tror jag inte på, ful klänning, ja, men bröstens fel? Nej. Med lim och tejp hölls allting på plats, men det såg bara udda ut. Här var problemet den hemska klänningen, inte det faktum att hon visade hud. Eftersom hon inte har stora bröst.

Till slut kommer vi då till kvällens stora final i Globen. Både Sanna och Shirley stod på scenen så det fanns flera par bröst att skriva om. Men de hamnade i skymundan ikväll, i skuggan av en annan, ännu större byst. Programledaren Jill Johnson, som normalt sett är bystig hade, precis som Charlotte Perrelli förra året, en av barnafödande ännu mera svällande byst än vanligt. En byst som hon valde att främhäva i diverse utstyrslar under kvällen. Något som knappast undgick någon tittare. Men kvällstidningarna var väl less vid det här laget på att skriva om bröst? Eller inte.

När jag satte mig ner ikväll och började skriva denna text inledde jag med att skriva att jag hade en känsla av vad rubrikerna skulle handla om hos kvällstidningarna. Jag blev därför inte direkt förvånad över att se att Aftonbladet varit snabba med att skriva en artikel om Jills bröstkupp: Urringningarnas Melodifestival har fått en ny drottning. Jill Johnson visar mer bröst än någonsin i kväll. Och petar ner Shirley Clamp och Sanna Nielsen från tronen. Bröstfestivalen, som sagt. Jill gav ett bra svar: Ammar man så ammar man. Att brösten ser ut så här handlar om något fint, det ska man inte behöva dölja.

Därmed är vi tillbaka där vi började, nämligen med Charlotte Perrellis växande bröst. Denna gång är det Aftonbladet: Och efter genrepet i går gjorde hon en Charlotte Perrelli. Brösten växte under sändning. Stackars representanter för skivbolaget som måste ge svar som på frågor om detta: - Jill åkte direkt tillbaka till hotellet efter genrepet för att pumpa ur. Hon har ju en liten bebis och hade inte varit med henne sen åtta på morgonen, säger Maria Molin Ljunggren på Jill Johnsons skivbolag Vilken tur att allmänintresset blev tillfredställt på denna punkt.

Jag avslutar med att konstatera att Sanna Nielsen i alla fall gillar läget (eller är syrligt ironisk mot Aftonbladets reporter, välj själv):

Sanna Nielsen däremot har behållit skärningen över bysten – men kortat klänningen.
- Den är lite, lite kortare. Nu är det mer rock, säger hon.
Funderade du på att inte ha en lika vågad urringning den här gången?
- Nej, jag upplevde alla skriverier som positiva.

PS. Om någon förmått sig läsa ända hit och redan glömt bort vad det hela handlar om kan jag erbjuda en snabbsammanfattning:

1. Melodifestivalen har blivit bröstfestivalen i kvällstidningarna, men inte bara där.
2. Tjejer med stora bröst diskrimineras för att de också vill klä sig fräckt.
3. Folk reagerar på ett visst sätt och därför får man samtidigt räkna med att det ger denna ökade uppmärksamhet.
4. SVT gillar programledare med mjölkstinna bröst som växer under sändning.

DS.

Back in the early 80s, artists could get away with lifting chunks from other songs without crediting the original composers. ‘You stole my song!’ court cases were fairly common back in the days when singles actually shifted vast units. By default or design (and depending on the cynical mind), Visage’s much loved 1981 classic Fade To Grey (written by Bill Currie and Midge Ure) contains a major ‘snippet, nod, steal’ (delete were appropriate) from Being Boiled in the form of the distinctive three-bar analogue synth arrangement (as Steve Strange sings ‘ahhhh we fade to grey). This three-bar arrangement is perhaps the most crucial element of Being Boiled and even recently, some radio DJs and music journalists wrongly referred to the music of Richard X’s Being Nobody as Fade To Grey. One can turn a blind eye though as the Visage ‘Being Boiled tribute’ is such a fine record in it’s own right (not even Ultravox would go on to match it artistically).

Jag älskar när jag lär mig sånt här.

Fotnot: iTunes Music Store är det perfekt stället om man snabbt vill lyssna på en låt för att ta reda på vilken det är. För er som har iTunes installerat: Lyssna på Visages Fade to Grey Human Leagues Being Boiled.

Årets svenska kvinnliga artist: Lisa Miskovsky

Egentligen var det 2003 som var Lisas år, men hon var den enda vettiga att välja på. Anna Ternheim hade gärna fått vara med på listan. (Och sen måste jag ju rösta på Lisa eftersom jag en gång i tiden simtränade med henne.)

Årets svenska manliga artist: Lars Winnerbäck

Självklart.

Årets svenska grupp: The Hives

Jag gillar inte The Hives speciellt mycket, men de har gjort ett bra år helt klart. Sahara Hotnights ligger mig varmare om hjärtat, speciellt eftersom jag såg dom första gången redan när de var fyra 16-åriga coola tjejer och ingen kotte visste vilka dom var.

Årets svenska låt: Elegi – Lars Winnerbäck

All respekt åt The Hives låt, men Winnerbäck går före förstås. Ingen vill veta var du köpt din tröja ger mig kväljningar.

Årets svenska skiva: Vatten under broarna

Inte riktigt lika bra som Söndermarken, men nog så bra ändå. The Hives har varit lite banbrytande med sin väldigt egna stil, men än en gång inte riktigt min smak. In Flames har jag ärligt talat inte lyssnat på även om jag borde. Den kanske är riktigt bra.

Årets svenska nykomling: Anna Ternheim

Lätt val. Såg henne live som uppvärmare före Winnerbäck dessutom. Snook är coola. Men varför är inte Deportees med??

Årets utländska låt: First of the Gang to Die

En låt som jag gillade redan före den blev en hit.

Årets utländska grupp: R.E.M.

Ingen av kandidaterna var speciellt heta i mina ögon, men jag gillar första raden i deras hit Leaving New York: It’s quiet now, and what it brings is everything…

Årets utländska skiva: Encore – Eminem

Jag har nog inte rätt att uttala mig i den här frågan egentligen för jag har lyssnat för lite på skivorna som finns att välja på. R.E.M.s skiva kanske är rikigt bra, t.ex. Jag önskar jag kunde svara Morrisseys You Are the Quarry, men som jag tidigare konstaterade håller inte hela skivan den stil jag hade hoppats på. Så valet faller på Eminem framförallt för att jag verkligen gillade låten Mosh och den fantastiska videon.

Årets utländska artist: Morrissey

Med både Irish Blood English Heart och First of the Gang to Die lyckades han charma oss mer än han nånsin gjorde med The Smiths (om man ser till hur framgångsrik han var – de gamla fansen behövde nog inte charmas igen). Två riktigt sköna låtar.

Så, det var mina val om jag skulle ha röstat. Men jag måste ta upp en annan sak: Varför kan inte Aftonbladet lära sig grundläggande svenska och engelska? En svensk låt ska inte ha stor bokstav på varje ord, det är grundläggande svenska som man lär sig i lågstadiet. Aftonbladet skriver ”Ingen Vill Veta Var Du Köpt Din Tröja” när det naturligtvis ska vara ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”. Och grundläggande engelskakunskaper säger att vanliga ord inte ska ha stor bokstav. Aftonbladet skriver ”First Of The Gang To Die” när det ska vara ”First of the Gang to Die”. Kasst.