Då var Umeå internationella filmfestival 2004, som det fullständiga namnet är, över för denna gång. Här kommer en lite sammanfattning av vad jag sett och skrivit om, alla 13 visningar jag var på finns recenserade.
Efter att ha sett 12 långfilmer och 1 svep med kortfilmer under årets filmfestival har jag hittat några trender.
När jag valde filmer till årets filmfestival försöker jag hålla ner antalet till endast 12 filmer för att hålla någorlunda budget. Men vad jag ångrade var att jag inte tagit med några kortfilmer. Det hör till att varje år se minst ett gäng kortfilmer för det är något utöver det vanliga. Kortfilmer är framförallt något man aldrig ser annars, kortfilmer visas möjligtvis på SVT nån enstaka gång, men annars är bio, video, dvd och tv kortfilmslösa. Kortfilmer kan också ta ut svängarna på ett helt annat sätt än en långfilm. På gott och ont, alla kortfilmer är förstås inte bra, vissa är rent usla. men det finns guldkorn som man inte skulle vilja vara utan. När så min kusin kom ner till Umeå för att göra en filmfestivalhelg kunde jag inte motstå att hänga på när han skulle se Shortissimo.
Avslutningsfilmen vid årets filmfestival, Populärmusik från Vittula, behöver ingen närmare presentation för de flesta svenskar. Boken med samma namn har varit en enorm succé för författaren Mikael Niemi med 750.000 exemplar sålda enbart i Sverige. Själv har jag dock inte läst boken, ännu. Därför kunde jag se filmen som den var utan att hela tiden jämföra med boken. Nu när jag sett filmen är jag däremot rätt sugen på att läsa boken, för jag gillade filmen. (Spoilervarning.)
Den singaporeanska filmen 15 är den film som jag har svårast att recensera, eller ens beskriva för den delen, av de filmer jag sett under festivalen. Den ligger inte ens på skalan mellan bra och dålig film, utan befinner sig svävandes utanför. En klart annnorlunda film, en bisarr upplevelse och en inblick i något väldigt lång ifrån vår vanliga vardag.