Västerbottens-Kuriren har en av Sveriges mest populära nyhetssajter utanför storstäderna, framförallt för att de är otroligt snabba med att skriva om vad som händer. Men deras ”Senaste nytt” blir ibland smått komisk när de trycker ut samma nyhet gång på gång med kort tidsintervall.

Jag har full förståelse för att fraktföretag inte kan garantera leverans över dagen till någon liten by djupt inne i Västerbottens vildmark, men kom igen, Umeå är inte så avlägset eller litet. Eller är det jag som ställer orimliga krav?

Tack vare min tjej upptäckte jag tidigt humorgruppen Klungan som härstammar härifrån Umeå. På den tiden, det var några år sedan, höll de på med en mindre föreställning som spelades för publik några gånger under två veckor, sedan skrev materialet. Det var lite småkul blandat med udda saker och alltid en portion livemusik. Allt var inte jättebra, men det gav mersmak.

Sedan den föreställningen har vi försökt att se varje ny show de satt upp och jag tror jag sett 5-6 olika shower med dem. När ”Stämning” sattes upp i vintras var det, så vitt jag vet, speciellt avsett för tv-inspelningen. Det var lite ovanligt för oss i publiken för mellan en del av sketcherna blev det paus och det ropades de ”bandbyte” till kameramännen. Sedan dess har vi väntat ivrigt på att inspelningen skulle visas på tv, men det hände inget. Klungan verkar inte ha någon egen hemsida och hos SVT stod det inget.

Inget fram till nyss vill säga. För nu har SVT presenterat sin humorsatsning under julen och där kan man läsa att den 30 december klockan 23.05 visas ”Stämning” i SVT1:

Humorgruppen Klungan bjuder på oförutsägbar, bitvis suggestiv och mycket skruvad humor i föreställningen Stämning. De tragikomiska och överpeppade karaktärerna delar med sig av halsbrytande bortförklaringar och livsfarliga överslagshandlingar, allt för att dölja sina egna misslyckanden. Sven Björklund, Carl Englén, Olof Wretling och Mattias Fransson bildar Klungan som bland annat ligger bakom P3-programmet ”Mammas nya kille”.

Så än en gång, missa inte detta!

Jag ringde och bokade biljetter i år som alltid och precis som förra året var jag föga förvånad över att de hade problem med tekniken. Hela bokningssytemet hade lagt av när biljettkassorna premiäröppnad. Oväntat. De fick i alla fall igång det några timmar senare och jag kunde boka mina biljetter.

I år blev det ”bara” 12 filmer, i alla fall hittills. Här är filmerna jag sa se i år:

• Torsdag 15 september
  • Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
  • AB- Normal Beauty
• Fredag 16 september
  • One Nite in Mongkok
• Lördag 17 september
  • Det levande slottet
  • After the Day Before
  • Four Brothers
• Söndag 18 september
  • Tokyo Shorts 2
  • Shutter
• Måndag 19 september
  • Förälskad, förvirrad
• Tisdag 20 september
  • Cat in the Bag
• Onsdag 21 september
  • Avslutningsfilmen
  • Klorin, salmiak och kaffe

Jag lovar inget, men om jag orkar ska jag försöka vara lika ambitiös som förra året och skriva en liten recension av varje film.

Filmer sedda under Umeå filmfestival 2004, i kronologisk ordning:

• Älska om du vågar
  Kul, underhållande och fransk på det där viset som bara franska filmer verkar kunna vara.
• Arahan
  Mäktig wire-action och kampsport men framförallt med kul humor, från Sydkorea.
• Blind flight
  Starkt och välspelad film om att sitta i fångeskap som kidnappade, en irländare och en britt. Från Storbrittanien.
• Den sista jungfrun
  Konstig film som ville mycket, men ändå rätt bra som ett slags drama, från Filippinerna.
• Shortissimo
  Som oftast är det några av kortfilmerna som är riktiga guldkorn.
• Dagbok från en motorcykel
  Mycket bra om en livsavgörande färd för en blivande frihetskämpe, genom Sydamerika på femtiotalet.
• Rött guld
  Tyvärr alldeles för seg film om livet för en kille i Iran och skillnaderna mellan de som har och de som inte har.
• Wonderful days
  Fantastiskt snyggt animerat actionäventyr från Sydkorea.
• Falla vackert
  Rolig svensk film om svenssonfamiljen i kris som flyr verkligheten med hjälp av en colombian.
• Ghost
  Isande skräckfilm från Sydkorea som man verkligen blir rädd av. Verkligen.
• De-Lovely
  Underbar och oväntat gripande musikalfilm om Cole Porters liv, från USA.
• 15
  Verkligen annorlunda skildring av den bisarra värld några utstötta 15-åringar i Singapore lever i.
• Populärmusik från Vittula
  Varm och härlig skildring av uppväxt i Tornedalen på 60- och 70-talet. Även med mörka tunga sidor men ännu mera humor och skratt.

Det var årets filmer. Ingen film var en riktig klockren fullträff, men många filmer var däremot bra och värda pengarna och tiden man lagt på dem, vissa riktigt bra. Följ länkarna ovan för att läsa mer om vaje film. Det är alltid så kul att få se film från andra delar av världen också, än de framförallt amerikanska och engelska filmer vi vanligtvis ser i Sverige. Men även de två svenska filmerna jag såg i år var bra och underhållande.

Förutom filmerna har jag även skrivit en del annat som rör filmfestivalen. Innan filmfestivalen började hade jag förstås planerat vilka filmer jag skulle se, och även framfört kritik mot valet av webbteknik på filmfestivalens hemsida. Efter filmfestivalen presenterade jag några trender jag uppmärksammat.

Som vanligt förekommer det en del strul i biljettkassorna, några av filmerna man sett fram emot utgår och sånt. Men samtidigt bjuds man på massor av bra film och en sak som inte strular det är själva visningarna. På den punkten sköter sig de som jobbar för festivalen utmärkt. I år flöt allting på klockrent, sånär som på ett litet videoband som strulade på en av kortfilmerna.

Själva avslutningen var som vanligt en lite tafatt historia som definitivt inte är repeterad i förväg. Men det hör till, även om vissa som bara kom för att se Populärmusik från Vittula skruvade på sig en del. Går man på avslutningsfilmen ska man räkna med att det först är lite försenat, sen ska det pratas en del, därefter ska det delas ut priser. Sen blir det förfilm (i år var det den vinnande Du var där med din polare Frank – en uppskattad och rolig kortfilm) och först därefter avslutningfilmen.

Nog om filmfestivalen från min sida för ett år framåt. Puh!

Trend 1: Visa en bit av slutet i början av filmen

Denna trend var verkligen en tydlig trend. Av de 12 långfilmer jag såg under årets filmfestival var det hela 5 stycken som använde sig av idén att visa en bit av filmens slut i början, för att sen återknyta till det i slutet av filmen. För att få veta vilka filmer, håll muspekaren över den här texten. (Ytterliggare en film angränsade till detta, De-Lovely, men där var det nuet som var början och slutet och resten en tillbakablick, så den räknar jag inte.) Tanken är antagligen att väcka ett intresse och funderingar i huvudet på tittaren, och det gör det också, men det känns lika originellt som att ha en J.Lindeberg-tröja just nu.

Trend 2: Förfilmerna försvinner

En av behållningarna med en filmfestival är kortfilmer. Det är filmer man aldrig ser annars och kan vara allt från urusla till riktigt riktigt bra. En trevlig krydda med Umeå filmfestival var förut att före många större långfilmer visades en kortfilm, en förfilm alltså. Med större filmer menar jag såna filmer som drar en stor publik och oftast går i Idun, den överlägset största salongen.

Tyvärr verkar förfilmerna försvinna. I år såg jag bara en enda förfilm och det var i samband med avslutningsfilmen för då presenterades juryns val av bästa kortfilm. Ingen av de andra 11 långfilmerna hade något förfilm, tyvärr. Kanske är det en praktiskt fråga för filmmaskinisten eller logistiken, men som besökare är det en försämring. Till filmen 15 står det i programmet att det skulle visas en kortfilm, men av någon anledning skedde det aldrig.

Trend 3: prästkragar i vinjettgrafiken

Det här, ska erkännas, är inte en egentlig trend. Men jag ville ändå ta med det för det var lite kul. På söndagen såg jag två filmer som verkade ha använt samma effekt till vinjettgrafiken, nämligen att bilden fylls med gulvita prästkrageblommor. Det var två så vitt skilda filmer som den sydkoreanska animerade filmen Wonderful Days och den svenska Falla vackert. Det blev väldigt påtagligt eftersom vi såg filmerna samma dag utan någon annan film emellan.

Shortissimo var alltså ett svep med kortfilmer med det gemensamma att de alla var flamländska. Här kommer en kort kommentar om varje kortfilm. Jag kan ha missat något kortfilm, det är så många på kort tid att redan när man går ut genom dörrarna har man glömt hälften.

A Piece of Cake
En av de bättre kortfilmerna. En tjock liten pojke berättar om hur det är att försöka träna balett och vara tjock. Berättandetekniken och filmtekniken är rolig och snygg, det är mycket mättade färger.

A Love Story in B-minor
Ett ungt par jagas av polisen efter att ha skjutit personer vid ett bankrån. Eller vad var det egentligen som hände? Och hur känner man igen en B-film? Tyvärr var denna kortfilm visad via VHS av någon anledning (det var en nödlösning sa de) och denna VHS var visst kladdig och kladdade ner VHS-bandspelaren så att bilden försvann mot slutet och det gick inte att se om filmen.

A Message From Outer Space
En ung man sitter i något som liknar ett slags labb, kanske i en lite mörk och dyster framtid, och lyssnar på signaler från yttre rymden. Till slut kommer ett budskap… Ambitiöst genomförd kortfilm när det gäller dekor och rekvesita. Rätt kul också.

Alicante, Spain 1933
Om jag minns rätt så var detta en av de konstigare och rätt intetsägande kortfilmerna där en kvinna såg ut att vara jagad av en man. Inte något vidare.

Carlo
En kul berättelse lite i stil med engelska filmer som Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels. En kille har maximal otur när hans kompis tappar bilen på fötterna och därför ber killen om att hoppa in i hans ställe i fotbollslaget, något som leder till riktigt dåliga händelser. Mörk förväxlingkomedi kanske man kan säga.

Drive Me Crazy
Två tjejer, gissningvis i ett lesbiskt förhållande, sitter i en bil vid olika tillfällen. Inte så spännande, men med lite musik och sång.

Human Day (Beestig Dagje)
Den roligaste kortfilmen, en riktig höjdare. Human Day är en animerad kortfilm där vi får följa en dag i livet hos en kille, men beskrivet genom vilket djur han och omgivningen liknar/känner sig som just då. Han är en flodhäst när han vaknar, en elefant när han går till toaletten, en krokodil när han borstar tänderna, en ko när han åker pendeln (boskapsvagnen) till jobbet, en anka på jobbet (som blir en mus när chefen kommer på honom med att surfa ankporr!) osv osv. Mycket rolig idé och lika roligt genomförd kortfilm!

Héliotropes
Jag vet inte om vi verkligen såg denna film, den står med i programmet, men jag minns den inte.

Solar
Två tjejer som springer för att träffas. Exprimentiell film som inte gav mig så mycket.

Som vanligt väldigt blandat, men man hittar alltid några man gillar. Önskar att jag sett ännu fler kortfilmer än dessa. Och framförallt önskar jag att fler människor, speciellt utanför de filmintresserade kretsarna, kunde få se alla fantastiska kortfilmer som faktiskt görs.

Filmen handlar om Matti och Niila som växer upp Tornedalen på 60- och 70-talet. Det är ett bitvis ganska hårt liv och i ett samhälle som upplevs ligga långt ifrån Sverige och resten av världen. Matti och Niila känner sig varken som svenskar eller finskar i den blandmiljö som det är, där nära gränsen. En vändpunkt i livet kommer när de som små får lyssna på Beatles ”Rock ‘n’ Roll Music”. Att bli rockstjärnor blir drömmen. Men det är inte en dröm som är lätt att uppfylla i det konservativa samhället med konservativa fäder. Drömmarna får dock ny fart när den lite tokige skånske musikläraren Greger (härligt spelad av Björn Kjellman) kommer till byn.

Filmen är en hjärtlig och härlig skildring av livet i Tornedalen. Det finns ett vemod och en mörk, allvarlig sida hela tiden som gör att det aldrig blir riktigt lättsamt, även om det ofta är väldigt roligt. Filmen framkallar mycket skratt i publiken. Pojkarnas utanförskap jämfört med det gamla livet hos generationerna ovanför blir väldigt tydligt i filmen, som t.ex. när de får en spelning med bandet inför Mattis farfars jaktlag som hårdsuper tills de är helt väck.

Jag gillade filmen, framförallt för den varma humorn i berättelsen. Det känns inte riktigt som om filmen har ett tydligt slut och en tydlig början, vi snarare trillar in som åskådare och får följa med under en tid tills det helt plötsligt är slut på berättelsen, alldeles för fort känns det som. Att en film känns alldeles för kort är ett bra tecken på att den lyckats trollbinda publiken.

Skådespelarna gör ett bra jobb, det är som vanligt i svensk film ett gäng kända ansikten, men kanske inte riktigt lika mycket som annars. Framförallt är det bara i birollerna, våra unga huvudpersoner känns fräscha. Hur mycket filmen gör boken rättvisa har jag ingen aning om, det får andra berätta. Så mycket vet jag att boken innehåller mer än filmen hinner visa, men så är det alltid med böcker som blir film (till och med när Peter Jackson gör extraförlängda versioner av Sagan om Ringen).

Den här filmen kommer att ses av väldigt många svenskar i höst och de flesta av dem kommer att gilla vad de ser. Det var en bra avslutningsfilm på årets filmfestival i Umeå, nu återstår bara att vänta ett år till nästa.

15 handlar om fem 15-åriga killar i Singapore som lever utanför samhället, de är mer eller mindre utkastade av sina föräldrar och de skolkar från skolan. Tillsammans har de sitt brödraskap som de kallar det, dvs sitt gäng. Men det handlar mera om individer än om gäng. Killarna hänger med varandra, men sällan alla fem utan oftast två eller tre. Deras liv fylls av technomusik, tristess, tatueringar, piercingar, drogförsäljning, porrfilmer, porrbilder, gängslagsmål, självmordtankar, hopplöshet, ilska och förtvivlan. Den enda värme, vänskap och omtanke de får är från varandra, men det är inte särskilt ”ganster” att visa sina mjukare sidor. Några vuxna människor eller tjejer verkar inte existera i deras liv.

Filmen känns som en dokumentär och killarna spelar sig själva, de är lika utsatta som i filmen, om än inte lika hårddraget och skruvat kanske. Utan någon röd tråd hoppar vi mellan händelser och ickehändelser i deras dagliga liv. Någon handling i traditionell bemärkelse finns inte. Det är svårt att hela tiden hänga med i vem av killarna som är med vem. Men istället för att försöka hänga med alls kan man bara luta sig tillbaka och betrakta det hela. Filmen är rätt bisarr, men så är nog också killarnas värld. Ett av de roligare inslagen i filmen var de återkommande musikvideoliknande bitarna där killarna inne i nåns rum pratsjunger till hård snabb technomusik. Det är något de tränar på, även om vi aldrig får se om det leder någonstans utanför pojkrummen.

Andra inslag i filmen är mera påfrestande och obehagliga, som när en av dem försöker svälja en kondom full med piller för att smugga. Eller när vi i närbild får se en hemmagjord piercing i kinden utföras. Det är svårt att veta vad som är verkligt, vad som är verklighetsbaserat och vad som är helt påhittat eftersom gränsen inte är helt tydlig. Ibland är det dock tydligare, som när två av killarna ska hjälpa en tredje att hitta ett bra hus att hoppa ifrån i Singapore. Då åker de runt och sätter betyg på de olika byggnaderna.

Det känns som en omöjligt uppgift att försöka sätt betyg på filmen. Vill man se en annorlunda film om hur livet för utstötta femtonåriga killar i Singapore kan se ut, då ska man se den här filmen. Det är en film man kommer ihåg.