Om du har något slags filmintresse och uppskattar välgjord film så har jag svårt att se att du skulle bli besviken, trots hypen kring filmen. Filmen är bra på så många plan men inte minst är den ett fantastiskt väl genomfört hantverk. Jag funderar redan på om jag ska gå och se den igen.

Shortissimo var alltså ett svep med kortfilmer med det gemensamma att de alla var flamländska. Här kommer en kort kommentar om varje kortfilm. Jag kan ha missat något kortfilm, det är så många på kort tid att redan när man går ut genom dörrarna har man glömt hälften.

A Piece of Cake
En av de bättre kortfilmerna. En tjock liten pojke berättar om hur det är att försöka träna balett och vara tjock. Berättandetekniken och filmtekniken är rolig och snygg, det är mycket mättade färger.

A Love Story in B-minor
Ett ungt par jagas av polisen efter att ha skjutit personer vid ett bankrån. Eller vad var det egentligen som hände? Och hur känner man igen en B-film? Tyvärr var denna kortfilm visad via VHS av någon anledning (det var en nödlösning sa de) och denna VHS var visst kladdig och kladdade ner VHS-bandspelaren så att bilden försvann mot slutet och det gick inte att se om filmen.

A Message From Outer Space
En ung man sitter i något som liknar ett slags labb, kanske i en lite mörk och dyster framtid, och lyssnar på signaler från yttre rymden. Till slut kommer ett budskap… Ambitiöst genomförd kortfilm när det gäller dekor och rekvesita. Rätt kul också.

Alicante, Spain 1933
Om jag minns rätt så var detta en av de konstigare och rätt intetsägande kortfilmerna där en kvinna såg ut att vara jagad av en man. Inte något vidare.

Carlo
En kul berättelse lite i stil med engelska filmer som Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels. En kille har maximal otur när hans kompis tappar bilen på fötterna och därför ber killen om att hoppa in i hans ställe i fotbollslaget, något som leder till riktigt dåliga händelser. Mörk förväxlingkomedi kanske man kan säga.

Drive Me Crazy
Två tjejer, gissningvis i ett lesbiskt förhållande, sitter i en bil vid olika tillfällen. Inte så spännande, men med lite musik och sång.

Human Day (Beestig Dagje)
Den roligaste kortfilmen, en riktig höjdare. Human Day är en animerad kortfilm där vi får följa en dag i livet hos en kille, men beskrivet genom vilket djur han och omgivningen liknar/känner sig som just då. Han är en flodhäst när han vaknar, en elefant när han går till toaletten, en krokodil när han borstar tänderna, en ko när han åker pendeln (boskapsvagnen) till jobbet, en anka på jobbet (som blir en mus när chefen kommer på honom med att surfa ankporr!) osv osv. Mycket rolig idé och lika roligt genomförd kortfilm!

Héliotropes
Jag vet inte om vi verkligen såg denna film, den står med i programmet, men jag minns den inte.

Solar
Två tjejer som springer för att träffas. Exprimentiell film som inte gav mig så mycket.

Som vanligt väldigt blandat, men man hittar alltid några man gillar. Önskar att jag sett ännu fler kortfilmer än dessa. Och framförallt önskar jag att fler människor, speciellt utanför de filmintresserade kretsarna, kunde få se alla fantastiska kortfilmer som faktiskt görs.

Filmen handlar om Matti och Niila som växer upp Tornedalen på 60- och 70-talet. Det är ett bitvis ganska hårt liv och i ett samhälle som upplevs ligga långt ifrån Sverige och resten av världen. Matti och Niila känner sig varken som svenskar eller finskar i den blandmiljö som det är, där nära gränsen. En vändpunkt i livet kommer när de som små får lyssna på Beatles ”Rock ‘n’ Roll Music”. Att bli rockstjärnor blir drömmen. Men det är inte en dröm som är lätt att uppfylla i det konservativa samhället med konservativa fäder. Drömmarna får dock ny fart när den lite tokige skånske musikläraren Greger (härligt spelad av Björn Kjellman) kommer till byn.

Filmen är en hjärtlig och härlig skildring av livet i Tornedalen. Det finns ett vemod och en mörk, allvarlig sida hela tiden som gör att det aldrig blir riktigt lättsamt, även om det ofta är väldigt roligt. Filmen framkallar mycket skratt i publiken. Pojkarnas utanförskap jämfört med det gamla livet hos generationerna ovanför blir väldigt tydligt i filmen, som t.ex. när de får en spelning med bandet inför Mattis farfars jaktlag som hårdsuper tills de är helt väck.

Jag gillade filmen, framförallt för den varma humorn i berättelsen. Det känns inte riktigt som om filmen har ett tydligt slut och en tydlig början, vi snarare trillar in som åskådare och får följa med under en tid tills det helt plötsligt är slut på berättelsen, alldeles för fort känns det som. Att en film känns alldeles för kort är ett bra tecken på att den lyckats trollbinda publiken.

Skådespelarna gör ett bra jobb, det är som vanligt i svensk film ett gäng kända ansikten, men kanske inte riktigt lika mycket som annars. Framförallt är det bara i birollerna, våra unga huvudpersoner känns fräscha. Hur mycket filmen gör boken rättvisa har jag ingen aning om, det får andra berätta. Så mycket vet jag att boken innehåller mer än filmen hinner visa, men så är det alltid med böcker som blir film (till och med när Peter Jackson gör extraförlängda versioner av Sagan om Ringen).

Den här filmen kommer att ses av väldigt många svenskar i höst och de flesta av dem kommer att gilla vad de ser. Det var en bra avslutningsfilm på årets filmfestival i Umeå, nu återstår bara att vänta ett år till nästa.

15 handlar om fem 15-åriga killar i Singapore som lever utanför samhället, de är mer eller mindre utkastade av sina föräldrar och de skolkar från skolan. Tillsammans har de sitt brödraskap som de kallar det, dvs sitt gäng. Men det handlar mera om individer än om gäng. Killarna hänger med varandra, men sällan alla fem utan oftast två eller tre. Deras liv fylls av technomusik, tristess, tatueringar, piercingar, drogförsäljning, porrfilmer, porrbilder, gängslagsmål, självmordtankar, hopplöshet, ilska och förtvivlan. Den enda värme, vänskap och omtanke de får är från varandra, men det är inte särskilt ”ganster” att visa sina mjukare sidor. Några vuxna människor eller tjejer verkar inte existera i deras liv.

Filmen känns som en dokumentär och killarna spelar sig själva, de är lika utsatta som i filmen, om än inte lika hårddraget och skruvat kanske. Utan någon röd tråd hoppar vi mellan händelser och ickehändelser i deras dagliga liv. Någon handling i traditionell bemärkelse finns inte. Det är svårt att hela tiden hänga med i vem av killarna som är med vem. Men istället för att försöka hänga med alls kan man bara luta sig tillbaka och betrakta det hela. Filmen är rätt bisarr, men så är nog också killarnas värld. Ett av de roligare inslagen i filmen var de återkommande musikvideoliknande bitarna där killarna inne i nåns rum pratsjunger till hård snabb technomusik. Det är något de tränar på, även om vi aldrig får se om det leder någonstans utanför pojkrummen.

Andra inslag i filmen är mera påfrestande och obehagliga, som när en av dem försöker svälja en kondom full med piller för att smugga. Eller när vi i närbild får se en hemmagjord piercing i kinden utföras. Det är svårt att veta vad som är verkligt, vad som är verklighetsbaserat och vad som är helt påhittat eftersom gränsen inte är helt tydlig. Ibland är det dock tydligare, som när två av killarna ska hjälpa en tredje att hitta ett bra hus att hoppa ifrån i Singapore. Då åker de runt och sätter betyg på de olika byggnaderna.

Det känns som en omöjligt uppgift att försöka sätt betyg på filmen. Vill man se en annorlunda film om hur livet för utstötta femtonåriga killar i Singapore kan se ut, då ska man se den här filmen. Det är en film man kommer ihåg.

Filmens upplägg är kul, vi får se en gammal Cole Porter (Kevin Kline) som precis ska få se en uppsättning av musikalen om hans liv, presenterad av regissören. Snart hamnar vi dock inne i en spelfilm, men då och då rycks vi ur den för att se och höra kommentarer från Cole Porter.

Berättelsen om Cole Porters liv börjar i Paris där han precis ska se den blivande Linda Porter (Ashley Judd) för första gången. Därifrån får vi följa med under den kärlekhistoria som paret Porter är, men också Porters extravaganta liv, framförallt hans stora aptit på män som pågår parallellt med äktenskapet.

Jag måste erkänna att jag aldrig aktivt lyssnat på Cole Porter, än mindre kände till något om hans liv. Jag visste inte ens om hans bisexuella läggning, trots att den verkar ha upptagit och påverkat hans liv (och inte minst Lindas liv) påtagligt. Den totala okunskapen om Cole Porter är dock inget hinder för att njuta av den här välgjorda filmen. Bara musiken är bra i sig och invävd i historien gör den sig ännu bättre.

Cole Porters texter speglar ofta hans liv, från ett rätt bekymmerslöst liv i Paris till tveksamheten inför vad kärleken egentligen är och kraven på lättsamhet från Hollywood. Många av sångerna framförs dessutom av kända artister, som jag nämnde i början. Det var kul att försöka känna igen dem i deras tidsenliga utseenden. För filmen är också en kostymfilm i det att den utspelar sig i en annan tid än just nu. Och den gör det trovärdigt.

Som intressant detalj kan nämnas att visningen under Umeå filmfestival direkttolkades för synskadade. Det betyder att en person satt längst framme med en mikrofon och de som var synskadade i publiken kunde via hörlurar och hörslingesystemet få en beskrivning av det visuella i filmen, samt den svenska textningen uppläst. Hur bra det fungerade vet jag inte eftersom jag såg filmen som vanligt, men det är ett intressant sätt att försöka förmedla film till de som inte kan se lika bra som oss andra. Det var nog ingen slump att de valde en musikalfilm till detta eftersom den bjuder på mycket nöje för öronen.

Det som förvånade mig mest med De-Lovely var hur gripande filmen var, jag blev väldigt berörd av historien som berättades när den närmade sig slutet. Filmen var både underhållande, intressant och, som sagt, gripande. Lägg därtill massor av bra musiknummer och en allmänt välgjord film så blir betyget för filmen mycket bra. Jag gillade den definitivt. Är banal action det enda man gillar på bio ska man nog hyra Armageddon igen, men gillar man bra filmer rent allmänt och uppskattar bra musik ska man inte tveka inför den här filmen.

Innan jag går in på något mer om Ghost måste jag skriva lite om ljud. Ljud, vadå ljud? Jo, ljud har en stor inverkan på om en skräckfilm blir skrämmande. Om någon tonårig grabb laddar ner A Tale of Two Sisters från nätet, ser den på sin 15-tumsmonitor med lite lagomt ljud på i sina knastriga datorhögtalare och sen kommer och säger att den inte alls var så hemsk beror det på att han missat poängen med skräckfilm. Skräckfilm ska ses i en mörk biograf eller hembioanläggning med hög volym. Möjligen kan man se den med hörlurar om man ska se den på datorn, om det är bra hörlurar. Poängen är att man inte ska kunna undgå ljudet någon enda sekund. Ghost är verkligen en sådan film som ska ses på ett ställe där man inte har någonstans att fly. Man kan alltid blunda, men ljudet kommer man inte undan.

Tillbaka till filmen. Ghost är en historia om Ji-won, en student som av någon anledning förlorat minnet och numera lever ett annat liv, utan att kunna komma ihåg något om hennes tidigare liv, före hon förlorande minnet. Dessvärre finns det någon annan, eller snarare något annat, som kommer ihåg och som hemsöker henne på hemska sätt. När hon får veta att några av hennes tidigare kompisar, som hon umgicks med före minnesförlusten, har mystiskt dött blir situationen ännu värre. Vad var det som egentligen hände när hon förlorade minnet? Vad är det hon har gjort för något?

Riktigt lika hemsk som A Tale of Two Sisters är inte Ghost, men väldigt nära. Ghost är lite mera traditionell i sitt upplägg (ett spöke som hemsöker för outklarade händelser) och sin miljö (skola, skolflickor) men skräckelementen har gemensamma drag. Och när det blir hemskt så blir det riktigt läbbigt. Helt utan att vara en orgie i äckliga effekter (eller just därför). Ghost skrämmer både genom plötsliga händelser som kastar folk en decimeter uppåt och bakåt i biofåtöljen (jag svär att jag hörde folk bakom mig som lyfte första gången) och med krypande långsamma drag där man av stämningen och musiken tydligt vet att det kommer att bli riktigt ruskigt snart. Och det blir det också, men fram tills dess är det nästan lika hemskt, ljudet som skär genom kroppen så blodet fryser till is och man stålsätter sig inför det oundvikliga (och kanske blundar lite halvt med ena ögat).

Gillar man inte skräckfilm ska man definitivt inte se Ghost. Gör man det är det dock en film att rekommendera. Den har också en historia som inte riktigt är den man väntar sig, precis som A Tale of Two Sisters, vilket ökar filmens värde.

Ett praktiskt men påtagligt problem är tyvärr att vi västerlänningar inte alltid klarar av att skilja på ansiktena och namnet i asiatiska filmer. Vi är inte vana att se asiatiska ansikten och tycker därför att alla ser rätt likadana ut (ungefär som att en person som aldrig lyssnar på hårdrock tycker att alla Metallicalåtar låter lika – något som fansen knappast håller med om). Detta gör knappast en redan komplicerad handling lättare att reda ut. Och när handlingen tar snabba vändningar är risken stor att man står där som ett frågetecken, vilket förstås försämrar filmupplevelsen. Jag vet att jag inte var ensam om att känna så. Ibland kan man skilja ut namn och ansikten hyfsat, men ofta behöver man då göra en aktiv ansträngning för att lyckas.

Problem att skilja personerna åt ska dock inte hindra något från att se dessa filmer med behållning (dvs isande ådror) om man gillar skräckfilm. För de är en frisk fläkt av hur skräckfilm är när det verkligen skrämmer (precis som flera andra bra asiatiska skräckfilmer).

Falla vackert är historien om den svenska medelsvenssonfamiljen som bor på landet i sitt drömhus, mamma, pappa och tre barn. Deras ekonomi är dock trasig, pappan är skådis som inte får jobb och mamman jobbar inom äldrevården, men de vill för allt i livet inte sälja huset. Ninni är äldsta barnet och den som får ta en hel del ansvar för barnen när ekonomin gnager på föräldrarnas förhållande. (Spoilervarning.)

Saker och ting ändras när Ramon dyker upp. Ramon är colombian som söker politisk asyl i Sverige och tills vidare bor han i en jaktstuga som ligger nära familjens hus. Ramon får föräldrarna att leva igen på ett sätt som de inte gjort på länge. Men hans leverne och tokiga idéer ligger inte riktigt inom lagens ramar. Föräldrarna har dock inga problem med detta, däremot Ninni, som får stå för det enda förnuftiga tänkandet. Från början är hon också mycket avogt inställt till Ramon. Från början…

Falla vackert känns lite som ett slag i magen på svenssonlivet, trots sprit och sång vid det så svenska midsommarfirandet i början står det klart att den här familjen, eller först och främst föräldrarna, hamnat i svenssonträsket där ekonomin är dålig, barnen jobbiga och förhållandet utan gnista (eller sex för den delen). In kommer Ramon med sitt vita leende och charmiga ögon och ställer allting på ända, föräldarna lever sig tillbaka till en slags ansvarslös pårökt ungdomstid som inte finns. Men hur länge kan man leva i ett rus?

Filmen är underhållande och det är nästan så ett ”bra för att vara svenskt” trillar över läppen. Trots allvarliga undertoner är det en film att skratta och bli glad åt, ansvarlöshet är kul. För en stund i alla fall. Publiken gillade filmen och det gjorde jag också, jag tog inte riktigt åt mig av den svenssonbild som målas upp och sågas, men så är jag inte heller trebarnsförälder med sprit som viktigaste ingrediens vid midsommarfirandet. Och faktum är att svenssonlivet inte bara sågas utan på något sätt också hyllas, till slut. Men mer om det tänker jag inte säga, se filmen istället!

Filmen kretsar kring den av kortison tjocka killen Hussein som jobbar som motorcykelpizzabud på kvällarna. Irriterad av att bli sedd som lägre stående av vissa bygger han upp känslor inom sig. Samtidigt får han en god inblick i hur stor skillnad det är mellan rika och fattiga i Iran, tack vare pizzaleveranserna. Skrämmande är också hur polisen (eller vilken organisation det nu är) vid tillslag här och var för bort människor.

Trots flera intressanta delar i filmen blev helheten aldrig medryckande och då blev det långsamma tempot nästan outhärdligt segt. Som när Hussein åker upp i en hiss till 18:e våningen och vi får följa med på den totalt händelselösa färden som tar en bra stund. Det är möjligt att det fanns en poäng i detta, men resultatet blev i mina och mina vänners ögon bara segt och tråkigt.

Det är intressant att se film från helt andra kulturer, men den här filmen skulle ha behövt vara rejält nedklippt för att bli bra, för att inte hela tiden kännas seg.

Vi får följa med läkarstudenten Ernesto Guevara och biokemisten Alberto Granado när de 1952 ger sig ut på en långresa genom Latinamerika, på en risig motorcykel. De startar från Buenos Aires och åker söderut och sedan norrut mot Peru. Där i djungeln vid Amazonfloden finns en spetälskekoloni, en sjukdom som Ernesto specialisterat sig på. På vägen dit hinner de vara med om en hel del, bland annat besöker de ruinerna efter Inka-civilisationen som gör stort intryck på dem.

Ernesto är den yngre av den, 23 år gammal och en rätt allvarsam kille som alltid, på gott och ont, är ärlig. Något som det lite mera luttrade Alberto, 30 år, ibland har svårt för. Alberto sätter gärna sig själv före andra mer än Ernesto gör. Alberto är också en tjejtjusare som gärna hittar nya flickor längs vägen medan Ernesto, som dessutom har en tilltänkt hemma, inte är lika fixerad.

Under resan möter de mycket av orättvisorna i samhället, förutom Inkaruinerna möter de också fattiga människor som försöker söka livfarliga jobb i gruvor och bönder som blivit bortkörda av jordägare. Här börjar Ernesto formas till den han ska bli så småningom. Något jag faktiskt inte visste om när jag såg filmen men jag gissade mig till det efter ett tag. Lustigt att jag inte alls kopplade ihop det när jag hörde efternamnet i början, Guevara, men det gick snabbt förbi och under filmen kallades han oftast bara Ernesto.

Filmen är dock mycket mer än bara en förklaring till ett politiskt engagemang. Den är framförallt hjärtlig och medryckande, från glada stunder till allvarliga. Miljöerna och naturen är dessutom helt fantastisk, man bjuds på mycket fina naturbilder från Sydamerika, och det äventyr som resan är blir verkligt. De har även lyckats bra med att göra miljöerna tidsenliga. Oavsett vad man tycker om ”El Che” har man behållning av den historia som berättas.

Vi får följa deras kamp för överlevnad, både fysiskt och mentalt under den flera år långa fångenskapen. Ovissheten, tristessen, smutsen, misshandel men även små glädjestunder mitt i allt det hemska. Och hela tiden en kamp för att inte förlora förståndet. Vi får även se att fångvaktarna är mänskliga de också.

Trots att filmen nästan uteslutande utspelar sig i några stängda rum med två personer griper den tag i en och det känns mycket äkta. Man lever sig in i fångarnas liv samtidigt som man tänker att det är ofattbart att utsättas får sådant. Tankarna gick också oundvikligen till de utlänningar som idag kidnappas i Irak.

Tyvärr gick det inte alltid att förstå den grötiga irländskan som Brian Keenan talade och eftersom filmen inte var textad var det därför svårt att hänga med ibland i konversationerna. Men förutom detta var det en sevärd film som man kommer ihåg.