Alla vill ha strängare straff, strängare straff för mannen i det aktuella fallet och strängare straff rent allmänt för rattfylla. Som om det skulle ge speciellt mycket. Kvinnan och hennes barnbarn kommer inte tillbaka till livet vare sig straffet är ett och ett halvt år eller fem år. Längre straff kommer inte att stoppa framtida rattfyllor. För vad spelar strafflängden för roll om risken att åka fast är obefintlig?

Jag skaffade körkortet rätt sent, men jag har ändå haft det i snart 6 år. Sedan jag tog mitt körkort har jag aldrig blivit stoppad för nykterhetskontroll, inte en enda gång. Jag skulle ha kunnat köra onykter varenda gång utan att åka fast. Vad sänder det för signaler till den som är likgiltig inför risken att skada andra människor?

Jag blir förstås också upprörd över Flurkmarksfallet. Men inte så mycket för att Sveriges rättsväsende tar ut för låga straffsatser, utan för att en människa kan sätta sig bakom ratten med 2,17 promille i blodet. Det gör mig upprörd.

Den här nonchalansen inför det självklara faktum att man är en sämre chaufför om man är påverkad är skrämmande. Mest skrämmande eftersom den sker dagligen av tusentals svenskar (16.000 uppskattningsvis).

Upprörd blir jag också över att det inte görs tillräckligt för att minska rattfyllan på våra vägar. Det pratas en del, men det görs för lite. Det finns flera olika tillvägagångssätt för att minska rattfyllan på vägarna, men längre straff är inte ett av dessa. Inte så länge risken för att åka fast är obefintlig.

De två viktigaste sätten för att minska rattfyllan är:

• Attitydsförändring
• Fler kontrollet

En attitydsförändring är en väldigt långsiktig process som uppenbarligen är svår att lyckas med. För trots att vi matats med riskerna och konsekvenserna av vad som händer om man sätter sig bakom ratten med alkohol i blodet så kör som sagt tusentals svenskar onyktra varje dag.

Av dessa tusentals människor tror jag det är väldigt få som på allvar inte vet om att det är farligt och dumt att köra påverkad. De allra flesta är nog fullt medvetna om det, men struntar i det. De struntar i att de utsätter sina medmänniskor för stora risker varje gång de sätter sig bakom ratten. De struntar i att de har en försämrad reaktionsförmåga. Som om till exempel en kvinna och hennes barnbarn plötsligt skulle dyka upp i en trafikfarlig situation…

Att arbeta på attitydförändring är viktigt och detta arbete måste pågå hela tiden. Men det kommer inte att rädda liv på kort sikt. Det som däremot kan rädda väldigt många liv på kort sikt är fler kontroller. Dettta är ingen kontroversiell åsikt på något sätt, alla är överens om att fler kontroller skulle minska rattonykterheten i landet. Men ändå koncenteras snacket kring straff och lagar.

Fler kontrollet skulle ha två positiva effekter. Den första är att folk som redan är ute på vägarna och kör onyktra stoppas från att fortsätta. Det säger sig självt. Men den andra positiva effekten är att färre skulle våga ge sig ut på vägarna med alkohol i blodet.

Allt snack om att vuxna människor kan ta ansvar och är mogna – ett argument som ofta används av förespråkare för en friare alkoholpolitik – är struntsnack. Så länge tusentals bilar rullar på våra vägar med onyktra, vuxna, människor så håller inte det resonemanget. Därför behövs kontrollerna. Dessa människor som struntar i sina egna och andra människors liv tänker på bara på risken att åka fast. Därför måste den risken vara större än den är idag.

Om risken att åka fast är väldigt liten, som den är idag, så väljer fler personer att köra onyktra. Så enkelt är det, om än sorgligt. De som åker fast i dagens kontroller har enorm otur kan man säga. De allra flesta kommer undan. Endast de som kör så pass berusade att de vinglar med bilarna riskerar att åka fast på grund av att andra människor ser det och anmäler det.

De som kör så berusade att de knappt kan kontrollera bilen är en minoritet av de rattonyktra och de upptäcks fort. De är inte dom som är farligast. Farligast är de som under normala omständigheter kör utmärkt, men i en akut situation inte klarar av att reagera normalt, på grund av alkoholen. Som när en kvinna och hennes barnbarn… ja, ni vet vad jag syftar på. Dessa bilförare åker inte fast förrän de fastnar i en kontroll, alternativt hamnar i en olycka. Och då föredrar jag att de fastnar i en kontroll istället.

Så snälla svenska folket och snälla media, kräv fler kontroller istället för hårdare straff nästa gång (för det kommer en nästa gång, tyvärr). Och Thomas Bodström, se till att kontrollerna får högre prioritet och mera resurser. Först då kan vi få de onyktra av våra vägar. Först då kan vi hindra tragedier som den i Flurkmark.

Är man rökare och inte har något att göra kan jag tänka mig att det är ett perfekt tidsfördriv i väntan på tåget. Men tyvärr drabbar det alla andra som står i närheten. Jag ogillar att vara passiv rökare rent allmänt och eftersom jag har astma i synnerhet.

Egentligen känns det ganska tokigt att det är ok att stå och sprida giftig rök över andra människor på platser där man är tvungen att vara för att ta del av allmänna kommunikationer. (Lika tokigt som att man hade rätt att göra det när andra satt och åt mat.)

Det skulle vara ett intressant expriment att ta med en bit gammalt bildäck till perrongen och fjutta eld på det medan man väntade på tåget. Om någon kom fram och frågade vad jag gjorde så skulle jag säga att det är min personliga frihet att få elda bildäck var jag ville.

”Men är det inte giftigt?” kanske någon skulle fråga. ”Jo, visst är det giftigt.” skulle jag svara och fortsätta ”Alla som andas in den här röken drabbas, det är allmänt känt att denna rök innehåller väldigt mycket giftiga ämnen som leder till sjukdomar som cancer, lungemfysem, kol och annat otrevligt. I dagens samhälle där allt fler har astma och allergi är det extra dåligt.”

Det skulle vara intressant att se hur länge jag kunde hålla på tills någon larmade vakter som tvingade mig att sluta. Kanske rent av nån skulle kalla på polis för att få mig att sluta. Och när någon släpade bort mig skulle jag skrika ”Djälva förbudssamhälle, har man ingen personlig frihet längre?”

För det är ju ungefär så det brukar låta från vissa håll när det är dags för förbud, oavsett skälet till förbudet. Oavsett om det handlar om allvarliga hälsoaspekter och respekt för andra människor. Oavsett om det egentligen finns ett djupt, folkligt förankrat, stöd för förbudet. Precis så var det när förbudet för rökning på krog och restaurang infördes.

De allra flesta, även de flesta rökarna faktiskt, tyckte det var ett rimligt förbud. Det var skönt att komma hem från krogen utan att lukta unken apa. Det var rimligt att anställda i branchen inte behövde tvingas andas giftig rök varje arbetspass. Det var skönt att slippa rök i ansiktet när man åt god mat.

Alla dessa fördelar till trots kände ändå vissa att detta var ett brott mot den personliga friheten. De anser att alla förbud är av ondo per se och en del i Statens storebrorshantering av sina medborgare. (Ett motförslag mot ett allmänt rökförbud var att detta var något som skulle skötas enskild av varje krog och restaurang – men ärligt talat, hade det varit en rimligt väg att gå hade vi redan haft rökfritt på nästan alla ställen.)

Mot bakgrund av detta väntar jag mig att det lär komma en hel del nedsättande kommentarer om förslaget att hållplatser för buss och spårvagnar i Norge ska få rökförbud. För det vore väl ändå ett enormt ingrepp i den personliga friheten, det måste det vara vara. Hänsyn mot medmänniska är töntigt – personlig frihet är coolt.

Lite personlig kommunikation kan lösa många problem och en astmatiker som väntar på bussen kan förstås be en rökare om att fimpa av hänsyn. Men när jag stod på perrongen i Stockholm och såg på alla som rökte insåg jag att det knappast var en lösning som var praktisk genomförbar. Skulle jag gå fram till varje rökare och börja med dem fimpa skulle jag antagligen åka på en smäll för eller senare, eller åtminstone bli betraktad som tokig. Och det skulle knappast få ett slut på rökandet.

I år tog det helt skruvade proportioner. Shirley Clamp bjöd på en djup urringning i första delfinalen och kommentarerna haglade om detta (till och med i förväg som när Aftonbladet inför kvällen skrev Shirley Clamp blottar sina bröst.). Rubrikerna handlade om hur hon vann på sin röst och sina bröst. Aftonbladet meddelade att Bröstkuppen gick hem genom att skriva Shirley Clamps bröstkupp gick hem. Segrarinnans djupa och uppmärksammade urringning var det stora samtalsämnet efter deltävlingen. – Hon vann tack vare sina fantastiska bröst, säger Therese Andersson, sångerska i Pay-tv.

Shirley var förstås måttligt nöjd med uppståndelsen kring hennes barm. Till exempel när hon i Aftonbladets chatt fick några frågor kring detta och sensationsjournalistiken i kvällstidningarna valde förstås att döpa artikeln till Varför visar du så mycket bröst?. Hon stack inte under stol med att hon var less på fokusen, som när hon fick frågan om de var äkta och svarade: - Ja, de är äkta men det känns korkat att få kommentera mina bröst hela tiden. En tjej frågade därefter Du har ju en sådan otrolig röst och utstrålning. Varför måste du då visa så mycket av dina bröst? och Shirley svarade - Det är Melodifestival och man får möjlighet att klä upp sig. Om det då innebär att jag som är storbystad visar lite mera bröst än jag gör i en t-shirt så gör inte det mig någonting. Jag hoppas att alla som har läst tidningarna förstår att det inte har någonting med röstningen att göra.

Tyvärr blir det nog inte som Shirley hoppades eftersom tidningarna själva gärna frossar i spekulationerna kring om hennes blottade byst gav poäng. Men Shirley hade en god poäng i vad hon sa, nämligen att storbystade tjejer visar mer bröst om de har på sig urringade kläder. Och där nånstans är kärnan till det hela. För problemet är att storbystade tjejer diskrimineras. De diskrimineras för de har en kropp som måste döljas, annars hamnar all fokus på deras bröst.

Tidningarna slår upp det på löpsedlarna och folk är upprörda över att det ska behöva vara så mycket naket. Något som aldrig hade fått samma proportioner om Shirley Clamp varit en A-kupa. Men har man stora bröst är det vulgärt, blottande, utbjudande, billigt och fel att ha urringat. En sak om det handlar om överdrivna fejkade silikonbomber likt Silvstedts, men när naturligt kurviga tjejer inte får ha samma kläder som andra är det inte riktigt rättvist.

Samtidigt måste man förstås vända på resonemanget också. Folk reagerar på stora bröst, det råder en stor bröstfixering i samhället. Jag har inga siffror på det, men jag kan sätta en slant på att kvinnor som faktiskt i högre utsträckning än män reagerar på det. Det är allmänt känt killar emellan att stora bröst inte alls är det enda idealet. Det är rätt blandat, de flesta gillar lagoma, men det är nästan lika många som gillar små som stora. Tyvärr når det sällan ut till tjejer som engagerar sig i kvinnors rättigheter eftersom man ofta hör att killar bara gillar trådsmala tjejer med jättebomber eftersom det är medias bild och den lyder alla killar under.

Oavsett vad man gillar reagerar dock de flesta på stora bröst, precis som folk reagerar på andra saker som skiljer sig från mängden. Om nån har enorma muskler eller är extremt kortväxt reagerar folk även på detta. Bröst har dock något av en särställning, i alla fall i vårt västerländska samhälle. Händelsen i USA när Janet Jackson, ve och fasa, blottade en bröstvårta och nationen var i chock, säger en hel del om det. Bröstvårtorna är den förbjudna mark man aldrig får gå in på för det är förskräckligt, det väcker anstöt och är omoraliskt i USA. Om de sitter på en kvinna vill säga. För män har friheten att låta överkroppen vara bar och visa den där lite mörkare delen av huden på bröstkorgen utan att det blir ramaskri. Som tur är är Sverige inte USA. Men storleken och mängden hud skapar ändå stora rubriker här i vårt frigjorda land.

Samtidigt som man kan ondgöra sig över kvällstidningarnas frosserier i ämnet måste man inse att det faktiskt är precis detta som talas om ute i stugorna i landet. Det var inte bara några reportrar på Aftonbladet och Expressen som reagerade i enskildhet, jag är rätt säker på att de flesta som såg Shirley Clamps framträdande höjde på ögonbrynen. För stora bröst gör sånt hos folk. Män som kvinnor, tjejer som killar. Men frågan är om tidningarna verkligen ska hänga på detta bara därför? De hävdar att de skriver vad folk vill läsa. Har Shirley en svällande byst i en djup urringning då är det av allmänintresse och därmed stoff att göra rubriker och artiklar av.

Det är möjligt att det är av allmänt intresse, men jag upplever det ändå som rätt lågt att skriva på det sättet som det görs nu. Som när både Aftonbladet (Shirley döljer brösten i Globen) och Expressen (I finalen döljer Shirley brösten) gjorde en nyhet av att Shirley skulle strama upp sig lite inför finalen. Men säljer gör det säkert.

Nästa bröstchock, som tidningarna valt att kalla det, var när Sanna Nielsen visade upp vad hon hade i den andra delfinalen. Den tidigare så tillknäppta Sanna som två år tidigare sagt: Jag kommer aldrig att klä av mig för att få hamna på bild i någon tidning. – Jag vill lämna lite åt fantasin. hade nu valt att trots allt lämna lite mindre åt fantasin: Jag är kvinna nu och det går väl igen i vilka scenkläder jag väljer att ha på mig. Jag hoppas verkligen att alla tycker om min klänning. Det blir vanligare och vanligare att artister visar hud på scenen, så varför inte jag?

I mina ögon har Sanna rätt, hon har rätt att visa hud på scenen hon med. Man kan diskutera om det är rätt eller fel rent allmänt, men min poäng är att om det är ok för normalbystade och småbystade tjejer att visa hud, då borde det vara ok för storbystade att göra det. För precis som Shirley är Sanna, så vitt jag vet, naturligt skapt på det sättet. Och precis som för Shirley skapade det rubriker och kommentarer. Nu handlade hela rapporteringen melodifestivalen om bröst helt plötsligt. Det hade blivit bröstfestivalen.

I Här gör killarna revolt mot alla djupa urringningar meddelade Expressen att Sanna Nielsen vann schlaget om brösten. Och i Schlager-slaget om kläderna att Mycket hud och mycket bröst är trenden bland schlager-SM:s kvinnliga deltagare. Sanna Nielsen, Josefin Nilsson, Camilla Brinck och Arja Saijonmaa tar efter Shirley Clamp. Aftonbladets Fredrik Virtanen ville förstås inte vara sämre utan skrev en helt tuttfixerad artikel inför den andra delfinalen i Linköping som inleddes med Behagen som avgör tävlingen – Ett par stora bröst vinner i kväll. Kanske rent av två par. Han fortsatte med att värna om de stackars barnfamiljerna: Jag har då rakt inget emot bröst. Men när det kommer till barn är det känsligare. Därför är det inte helt klockrent med den tuttkarneval som kommer att visas i direktsänd familje-tv i kväll. Snacka om att styra in folket på en enda typ av tankegångar inför kvällen. Han stoppade inte där utan fortsätter med Ståtliga Sanna Nielsens hisnande byst må vara allra mest påtaglig – Shirley Clamps urringning i Göteborg var rent minimal i jämförelse och Främst slåss den härliga finska bystdrottningen Arja Saijonmaa mot den vilda gotländskan Josefin Nilsson, som gör sitt bästa hon också med den egentligen allra djupaste urringningen. Bröstfestivalen, anyone?

När Jessica Folker klev upp på scenen i den tredje delfinalen var det i den absolut största urringningen hittills. Men här uteblev bröstchock i rubrikerna. Jessica har nämligen små bröst och då är det smakfullt istället. Hennes vågade urringning och klänning blev ett samtalsämne den med, men främst för att den var så ful och inte alls passade på henne. Anders Nunstedt på Expressen lanserade till och med teorin att Hon föll på rösten – och på brösten. Det tror jag inte på, ful klänning, ja, men bröstens fel? Nej. Med lim och tejp hölls allting på plats, men det såg bara udda ut. Här var problemet den hemska klänningen, inte det faktum att hon visade hud. Eftersom hon inte har stora bröst.

Till slut kommer vi då till kvällens stora final i Globen. Både Sanna och Shirley stod på scenen så det fanns flera par bröst att skriva om. Men de hamnade i skymundan ikväll, i skuggan av en annan, ännu större byst. Programledaren Jill Johnson, som normalt sett är bystig hade, precis som Charlotte Perrelli förra året, en av barnafödande ännu mera svällande byst än vanligt. En byst som hon valde att främhäva i diverse utstyrslar under kvällen. Något som knappast undgick någon tittare. Men kvällstidningarna var väl less vid det här laget på att skriva om bröst? Eller inte.

När jag satte mig ner ikväll och började skriva denna text inledde jag med att skriva att jag hade en känsla av vad rubrikerna skulle handla om hos kvällstidningarna. Jag blev därför inte direkt förvånad över att se att Aftonbladet varit snabba med att skriva en artikel om Jills bröstkupp: Urringningarnas Melodifestival har fått en ny drottning. Jill Johnson visar mer bröst än någonsin i kväll. Och petar ner Shirley Clamp och Sanna Nielsen från tronen. Bröstfestivalen, som sagt. Jill gav ett bra svar: Ammar man så ammar man. Att brösten ser ut så här handlar om något fint, det ska man inte behöva dölja.

Därmed är vi tillbaka där vi började, nämligen med Charlotte Perrellis växande bröst. Denna gång är det Aftonbladet: Och efter genrepet i går gjorde hon en Charlotte Perrelli. Brösten växte under sändning. Stackars representanter för skivbolaget som måste ge svar som på frågor om detta: - Jill åkte direkt tillbaka till hotellet efter genrepet för att pumpa ur. Hon har ju en liten bebis och hade inte varit med henne sen åtta på morgonen, säger Maria Molin Ljunggren på Jill Johnsons skivbolag Vilken tur att allmänintresset blev tillfredställt på denna punkt.

Jag avslutar med att konstatera att Sanna Nielsen i alla fall gillar läget (eller är syrligt ironisk mot Aftonbladets reporter, välj själv):

Sanna Nielsen däremot har behållit skärningen över bysten – men kortat klänningen.
- Den är lite, lite kortare. Nu är det mer rock, säger hon.
Funderade du på att inte ha en lika vågad urringning den här gången?
- Nej, jag upplevde alla skriverier som positiva.

PS. Om någon förmått sig läsa ända hit och redan glömt bort vad det hela handlar om kan jag erbjuda en snabbsammanfattning:

1. Melodifestivalen har blivit bröstfestivalen i kvällstidningarna, men inte bara där.
2. Tjejer med stora bröst diskrimineras för att de också vill klä sig fräckt.
3. Folk reagerar på ett visst sätt och därför får man samtidigt räkna med att det ger denna ökade uppmärksamhet.
4. SVT gillar programledare med mjölkstinna bröst som växer under sändning.

DS.