Umeå Open 2005: Fredagen

I år gjorde jag mitt premiärbesök på inomhusfestivalen Umeå Open. Det är en festival som funnits med ett tag och byggt upp en rykte om sig att vara vänlig och kul. Jag har många yngre vänner som har festivalen som en av årets höjdpunkter. Musikaliskt har den alltid varit blandad men ändå en viss stil som får sägas speglar lite av Umeås ungdomars medvetenhet. Det är inte för inte som Le Tigre spelar där för (minst) andra gången.

Tidigare år har artistbokningarna dock inte fallit mig i smaken tillräckligt för att jag skulle köpa biljett till festivalen. Och det är inte så att alla mina vänner hänger där så att det är skäl nog att gå dit (vilket det är för många unga i Umeå). I år var det dock en hel del bra band och artister som lockade. När så Maria berättade att hon hade några fribiljetter över var det inte svårt att tacka ja.

Ikväll har jag sett några artister och jag tänkte skriva en kort kommentar om varje:

Deportees

Killarna i det nästan lokala bandet Deportees har fått mycket speltid i P3 under senare tid (tror det är 3 stycken låtar som P3 spelat mycket av) och live var de ingen besvikelse heller. Även om låtarna man kände igen var bäst, det är väl oftast så, var även det andra angenämt.

Lady Sovereign

Att gå från Deportees till Lady Sovereign var verkligen att byta universum. Från ett gäng lokala hemtrevliga killar som gör ett gediget gitarrbaserat hantverk till en ung liten kaxig tjej från England som rappar fort och hårt till tunga och omväxlande snabba beats á la UK Garage-stil (tror jag). Hon var en upplevelse att se och den tunga basen med rejält tryck tilltalar alltid mig. Det är nog inget jag skulle lyssna på speciellt mycket hemma däremot. Och det var lite svårt att veta när hon själv sjöng/rappade och när det bara var pålagt, för de flesta refränger verkade vara pålagd sång.

Ane Brun

En till 180-gradersvändning blev det när nästa artist var Ane Brun. Hon är likt Lady Sovereign en tjej som ensam står på scen, men där slutar likheterna. Norskan spelar en helt annan musik som är vacker, lågmäld och rätt lugn. Tyvärr kändes det lite tråkigt, jag tror jag mycket hellre hade sett henne i en mera privat, intimare miljö i en mindre lokal. Nu blev det mest bara tråkigt tyvärr, trots att hon gjorde bra ifrån sig.

The Ark

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag ser The Ark live, men de har aldrig gjort mig besviken hittills. Energin som Ola Salo bjuder på är enastående och tillsammans med ett tajt spelande band är det verkligen ett band som ska ses och inte bara höras. Därför var det perfekt att sitta där vi satt, på fjärde raden så att man precis kom upp och såg ovanför den folkmassa som stod på golvet framför scenen. Det blev nära men det gick ändå att se utan hinder, något som sällan är fallet när man står på golvet. Och se ska man som sagt göra, för Ola Salo bjuder på sig och det med besked. Men det är klart, det ryckte i benen också, annat vore konstigt med en så dans- och hoppvänlig musik som de har. Det brakade loss redan i första låten, den aktuella hiten Clamour for Glamour, och publiken var med direkt. Sen varvades nytt material med gamla hits. Det enda negativa, förutom att det var en rätt kort spelning som det ofta är på festivaler, var att Olas röst inte riktigt hördes så starkt som den borde göra. Hans röst tål att höras och de får gärna dra på den lite mer. En energirik avslutning på min första dag på Umeå Open.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *