Umeå filmfestival: Populärmusik från Vittula

Avslutningsfilmen vid årets filmfestival, Populärmusik från Vittula, behöver ingen närmare presentation för de flesta svenskar. Boken med samma namn har varit en enorm succé för författaren Mikael Niemi med 750.000 exemplar sålda enbart i Sverige. Själv har jag dock inte läst boken, ännu. Därför kunde jag se filmen som den var utan att hela tiden jämföra med boken. Nu när jag sett filmen är jag däremot rätt sugen på att läsa boken, för jag gillade filmen. (Spoilervarning.)

Filmen handlar om Matti och Niila som växer upp Tornedalen på 60- och 70-talet. Det är ett bitvis ganska hårt liv och i ett samhälle som upplevs ligga långt ifrån Sverige och resten av världen. Matti och Niila känner sig varken som svenskar eller finskar i den blandmiljö som det är, där nära gränsen. En vändpunkt i livet kommer när de som små får lyssna på Beatles ”Rock ‘n’ Roll Music”. Att bli rockstjärnor blir drömmen. Men det är inte en dröm som är lätt att uppfylla i det konservativa samhället med konservativa fäder. Drömmarna får dock ny fart när den lite tokige skånske musikläraren Greger (härligt spelad av Björn Kjellman) kommer till byn.

Filmen är en hjärtlig och härlig skildring av livet i Tornedalen. Det finns ett vemod och en mörk, allvarlig sida hela tiden som gör att det aldrig blir riktigt lättsamt, även om det ofta är väldigt roligt. Filmen framkallar mycket skratt i publiken. Pojkarnas utanförskap jämfört med det gamla livet hos generationerna ovanför blir väldigt tydligt i filmen, som t.ex. när de får en spelning med bandet inför Mattis farfars jaktlag som hårdsuper tills de är helt väck.

Jag gillade filmen, framförallt för den varma humorn i berättelsen. Det känns inte riktigt som om filmen har ett tydligt slut och en tydlig början, vi snarare trillar in som åskådare och får följa med under en tid tills det helt plötsligt är slut på berättelsen, alldeles för fort känns det som. Att en film känns alldeles för kort är ett bra tecken på att den lyckats trollbinda publiken.

Skådespelarna gör ett bra jobb, det är som vanligt i svensk film ett gäng kända ansikten, men kanske inte riktigt lika mycket som annars. Framförallt är det bara i birollerna, våra unga huvudpersoner känns fräscha. Hur mycket filmen gör boken rättvisa har jag ingen aning om, det får andra berätta. Så mycket vet jag att boken innehåller mer än filmen hinner visa, men så är det alltid med böcker som blir film (till och med när Peter Jackson gör extraförlängda versioner av Sagan om Ringen).

Den här filmen kommer att ses av väldigt många svenskar i höst och de flesta av dem kommer att gilla vad de ser. Det var en bra avslutningsfilm på årets filmfestival i Umeå, nu återstår bara att vänta ett år till nästa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *