Umeå filmfestival: Den sista jungfrun

Konstig. Det var den första kommentaren från mig och mina vänner när vi sett Den sista jungfrun (Ang huling birhen sa lupa) på Umeå filmfestival. Inte konstig på ett David Lynch-sätt, utan konstig för att vi inte riktigt visste vad filmen ville berätta egentligen. Förmodligen ville den berätta alldeles för mycket. (Som vanligt gäller spoilervarning.)

Den sista jungfrun visar på religionens hyckleri och hur lättlurade folk är, samtidigt som det sker mirakel. Den visar naket, sexigt och yppigt samtidigt som den visar på det ohyggliga i våldtäkt. Tidigt i filmen är en scen där föräldrar försöker sälja sina flickor till män som tar dem med till prostitution och det sker så öppet och naturligt att man inte riktigt vet om filmen vill visa på det hemska i hur det verkligen går till eller bara inte bryr sig.

Huvudpersonen i filmen är Lorena, en tjej som sliter ihop pengar för att försörja sig själv, sin sjuka mor och sin lillasyster (som inte riktigt verkar ha alla hemma för hon ser och pratar med personer som inte finns – men hon kanske bara ser mer än vad vi andra kan se?). Lorena tjänar sina pengar på prostitution bland männen i det lilla samhället där de bor. Hon tror inte på någon Gud utan tillber bara mammon, pengarna. En präst kommer till byn men möter många som förlorat sin tro på grund av svårigheter och problem. Men när han börjar utföra mirakel omvänds byns befolkning samtidigt som det ger ett fint ekonomiskt uppsving till kyrkan och hela byn. Vilket styrande krafter gärna vill ta till vara.

Filmen verkar vilja berätta väldigt mycket, men det är svårt att veta riktigt vad. Den ger dock ingen fin bild av människan eller världen i slutändan. Girigheten är stor och de som är girigast är också de som tar över och styr, samtidigt som folket är lättlurat. De som kämpar för det goda eller går från girighet till godhet är de som det går sämst för. Otack är världens lön, typ.

Trots tvetydigheten är filmen inte bortkastad tid, även om den känns rätt lång trots att den bara är drygt en och en halv timme lång. Det är för det första intressant att alls se hur filippinsk film kan se ut och även hur livet kan vara i ett litet filippinskt samhälle (må så vara att det är mera skruvat än i verkligheten). Filmen är på det hela taget ett sevärt drama, om än konstigt.